12 december 2016

Räddningen för solfläckar



Ju mer jag tänker på saken, desto mer älskar jag vintagemode. Det är så mycket mera värde i klänningar sydda på 40-, 50-, 60- och 70-talet, i jämförelse med de som är gjorda idag. Emotionellt framförallt. 
 Denhär fantastiska kortkorta klänningen från brytningsskedet mellan 60- och 70-talet är tillverkad i det fullkomligt förfärliga materialet crimplene. Det betraktades som fantastiskt då när det begav sig, stryckfritt och allt, men idag bleknar det rätt fort bredvid sköna naturmaterial. Men, vintage är vintage, man tar smällen av att bära crimplene (materialens motsvarighet till andningsuppehåll) om man älskar klänningen tillräckligt mycket. 
 Den rödblommiga skapelsen som skulle bli årets julfestklänning hade däremot en annan tråkig egenskap som inte är en del av 70-talets charm. Den har nämligen hängt intill ett fönster på en vind sedan den var i bruk på sin egen tid. Och den har sett solen gå upp och ned, varje dag i sisådär 40 år. Det har satt sina spår i form av fula blekta fläckar på det svarta. 


Dock fann jag ett enkelt botemedel mot fläckarna. Jag tog helt enkelt en textiltusch som jag köpt för att märka barnets dagiskläder med, och målade över fläckarna. Först försiktigt för att se om den svarta tuschen möjligen skulle ha annan svart ton än klänningen, men de gick bra ihop så det var bara att måla vidare. 


Före...


... och efter. Klart godkänt. 



6 november 2016

Istället för knappnålar



Mor Kurage är förbi och nya utmaningar pågår på jobbet. Vi producerar Pleppo Två! Vi mårar åpåå! och Maskeradmordet samtidigt och det för med sig ett himla pusslande i vem och vad som ska ligga överst på prioriteringslistan dagligen. Men det är skönt också, att kunna pausa från ett projekt i några timmar och ta tag i det andra. 
 Utmaningarna är helt annorlunda än i Mor Kurage nu. Inget vatten på scenen, däremot sjukt snabba byten i Pleppo Två! Alltså byten från en hel dräkt inklusive mask och peruk till en annan på 30 sekunder eller mindre. Det krävs dubbla sömmar på många ställen kan jag påpeka. 
 Vad gäller Maskeradmordet ligger utmaningar i materialen. En del av dräkterna sys i latex och de flesta symaskiner är inte speciellt samarbetsvilliga när det kommer till det materialet. Inte ens våra jättebra industrimaskiner finner latex det minsta trevligt att angripa. Så det blir mycket silkespapper mellan tyg och pressarfot, en enkel lösning som var och en bör känna till. Kan också användas på vid sömnad av läder och konstläder. Latex tål inte heller att nålas mycket i, eftersom varje nål lämnar ett fult avtryck. Men jag hittat ett utmärkt alternativ till knappnålar som kallas Wonder Clips. De små röda kniporna med extremt hårda grepp funkar riktigt bra. Köpta härifrån
 Annat att tänka på när man syr i latex och läder är att låta stygnlängden vara lång för att inte få en perforeringseffekt i materialet. 

För att förtydliga är latexen på undersidan här och det ljusa tyget är lycra. 


16 oktober 2016

Pippiklänning


Dagen har spenderats på ett stojigt femårskalas. Födelsedagsbarnets mor tipsade om vad önskepresensten var - en Pippiklänning, så en sådan fick det bli. Eftersom femåringen var och såg Pippi på teatern i våras var det såklart den Pippi jag tog fasta på. Grönt och orange bomullstyg fick sällskap av några äkta restbitar tyg från Pippiproduktionen, och designen fick ett par omformuleringar.


Snittet är det klassiska Pippi-snittet med kort t-shirtklänning och förkläde med korslagda axelband på ryggen. Sneda fickor med färgglada knappar ger ett spralligt intryck.


Knäppbart sprund i rosaprickigt vid halsen gör att klänningen lätt kan dras över huvudet. 


Framifrån och bakifrån, såhär blev den att se ut. Ikväll fick jag ett mms av en nöjd femåring som provade sin klänning och peruk, med apan nonchalant slängd över axeln. :)



14 oktober 2016

Ekotips för illaluktande skor


Att spela teater i en bassäng av vatten har sina utmaningar. Luftfuktigheten på scenen och i kulisserna är högre än normalt. Kläderna utsätts för extrema förhållanden, från drypande vått till heta stunder i torkskåpet. Det tär på skorna också, som vi försöker lufttorka så ofta det går. Den konstanta nedblötningen gör att skorna börjar lukta riktigt surt. Men jag har hittat den ultimata lösningen.
 Jag ville absolut inte köpa in några kemikalier, istället försöker jag hårt att kemikaliebanta kostymateljéns tvättrum. Det ekologiska tipset för att ta bort äcklig lukt effektivt heter tee tree oil.


Det är bakterietillväxt som orsakar lukten. Tee tree oil har antibakteriella egenskaper. I ca 0,75 liter vatten droppade jag 10 droppar eterisk olja som jag sedan har sprayat skorna med på insidan och låtit lufttorka. Efter 3-4 sprayningar är lukten som tidigare krävde gasmask helt borta. Effekten är förbluffande, och jag kan varmt rekommendera den här behandlingsmetoden för illaluktande skor. Och det allra bästa är att tee tree inte döljer den hemska lukten med en annan, som många kemiska ämnen tenderar göra, utan den helt enkelt avlägsnar bakterierna som orsakar lukten. Så bäst. 

8 oktober 2016

Tofsmössa med delfiner


Bloggtorka är inget man önskar drabbas av, och det kan naturligtvis ha olika orsaker men i mitt fall har det tyvärr varit tidsbrist som gjort att september blev en bloggfri månad. Jobbet med Mor Kurage tog all min vakna tanketid, och om kvällarna när jag vanligen brukar hinna blogga så slocknade jag som ett ljus. Däremellan behövde ettåringen all min uppmärksamhet. September blev en paus, nu söker jag en ny rutin som rymmer bloggandet. Detta om detta. 

I gruppen Online stickcafé Österbotten har vi mösstema på gång, hösten till ära. Till ettåringen sydde jag en härlig mössa i två lager ekologisk bomullsjersey och som foder ekologisk bomullsfleece. Som krona på verket behövdes en tofs. Det blev en klassisk rund tofs av den modell man lärde sig göra på årskurs ett i grundskolan. Om någon mot förmodan glömt hur man gör en klassisk igelkottstofs följer här en instruktion. 



Det finns förvisso alla sorters tofstillverkarförpackningar att köpa nuförtiden, men det är fullständigt onödigt att inhandla dylika. Det man behöver är kartong, garn, sax och nål. Kartongen klipps till två identiska ananasringar. Hålet i mitten avgör tofsens fluffighet, ju större hål, desto tätare tofs. Diametern på ringarna är densamma som tofsen diameter. 


Ringarna placeras tätt ihop. Restgarn passar ypperligt, man trär ett antal långa garnändar på nålen och börjar fylla ringarna med garn, runt runt, jämnt fördelat. 


När ringarna är så fyllda med garn att nålen inte längre ryms genom hålet i mitten är det dags att klippa upp. Man separerar garnet och sticker in en vass sax mellan ringarna och klipper hela vägen runt. 


På detta viset. 


Sen separerar man ringarna från varandra och knyter ren garnända unt mitten på tofsen hårt och stadigt. Sen är det bara riva bort ringarna och sy fast tofsen på en mössa eller annat man vill tofsa till. 


30 augusti 2016

Linne och lax


Vad är nu detta för en korsning av linne och lax? undrar ni. Jo, det ska jag med glädje berätta. Det som skådas är en halvfärdigt klädd korsett som kommer att bäras i hösten första stora pjäs Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater. Det kommer att bli ett visuellt mästerverk - regn på scenen och dräkter i mjölkiga pasteller som går ton i ton men bryts av en kraftig patinering. Bakom kostymplaneringen står rikssvenska Linn Wara, för scenografin Erik Salvessen. Regissör är Ulrika Bengts. Och det är vi, jag och vår teatersömmerska, som syr dräkterna. 


Regn på scenen. Jag menar riktigt regn. Det ställer en hel del krav på hur vi tillverkar kostymerna. Ta till exempel denhär korsetten i linne. Det allra första, som man i och för sig alltid ska tänka på när man jobbar med linne, är att tyget måste tvättas innan man skär till. Linne krymper så mycket som 10% vid första tvätten, och det är en överraskning vi inte vill ha när plagget väl är sytt i rätt storlek. Det ligger mycket arbete bakom en riktig korsett, så här tas inga chansningar. 
 Dräktplaneraren Linn Wara som gör kostymen till Mor Kurage som sin praktik, har många mjölkiga pasteller i sin vision. I många fall är vi tvungna att färga tygerna själva. Pasteller är knepigare att färga än starka kulörer, eftersom pasteller så lätt bryter i fel ton. Jag färgade fyra fem prover som Linn fick välja bland för att få rätt ton på laxen. Maskinfärgerna man köper i butiken finns sällan i pasteller, men det går utmärkt att bara ta en liten del av färgen ur paketet för att få en pastell. Denna fina laxfärg som låter linnets egen färg lysa igenom är en liten hutt av Dylons färg Goldfish Orange. Istället för att ta hela paketets färg till 500 g tyg och få en kraftig orange färg tog jag 20 g färg och 750 g tyg. Det man bör komma ihåg när man färgar pasteller är att saltmängden inte ska minskas trots att färgmängden minskas. Saltets mängd utgår från vattenmängden, inte från färgmängden. Tvätta alltid nyfärgade tyger ett varv med tvättmedel efter färgning, de tenderar att släppa lite överloppsfärg vid första tvätten. 


Korsetten är på det stora hela konstruerad och sydd som en klassisk korsett. Sömmarna är förstärkta med band på insidan. I midjan löper ett tvärgående stelt midjeband som motverkar ansträngningen av sömmarna i midjan. Foder i linne, stödtyg i kraftig bomull. Skenorna är av plastbeklädd stål och återbrukade ur en gammal korsett. En risk uppdagades när jag var tvungen att korta av skenorna och stålet kom fram. Stål + regn = rost. Jag löste det genom att lacka ändorna på skenorna med flera lager lack. Det är fiffigt att inte placera skenor i sömmarna om man vill ha justeringsmöjlighet så länge som möjligt på en korsett. Då kan man ta in och släppa ut sömmarna utan att måsta flytta skenorna varje gång.


Baktill har korsetten en tät snörning. Det viktigaste att minnas när man gör snörningar är att raden med öljetter ska stödas med en skena på vardera sidan. Annars får man en kan som vågar sig. 


Bredvid snörningen finns en liten finess som hör till teatersömnad. Nämligen ett blixtlås som gör att skådespelaren snabbt kan ta sig ut ur korsetten för dräktbyte, utan att behöva få hjälp med snörningen. Det är en hel del praktiskt på- och avklädningstänkande när man syr teaterkostymer. Lika viktigt som att dräkterna ser bra ut på scen är det att de fungerar att ta på och av och gärna snabbare än en blinkning. 

Nu ska jag klä korsettstommen i laxtyget, något jag gör för hand. Hela stadgan sitter i stommen så yttertygets uppgift är enbart att dölja all underliggande sömnadsteknik och att vara dekorativt. När hela den vackra dräkten är klar ska jag presentera den här på bloggen, så får ni se hur korsetten ser ut när den är på. 

Mor Kurage och hennes barn har premiär 24.9. Boka biljetter här.




29 augusti 2016

Hösten kommer med kurser



Ingen har väl missat att kurskatalogerna är ute? Det finns som vanligt mycket att välja på för den hantverksintresserade, både gamla godingar och nya tekniker som man gärna skulle testa på. 
 Inom Pedersöre MI är kurserna Handarbetsglädje riktiga långkörare som förtsätter år efter år. De tar upp såväl vävning som virkning och stickning, och även broderi. En mångsidig kurs som passar för olika intressen. Handarbetsglädje erbjuds på följande orter: Bäckby, Katternö, Kållby, Lepplax och Nederpurmo. Lärare är Inga-Britt Holmbacka. Anmälningar kan göras t.ex. på Pedersöre MI:s webbsidor.



När vi nu talar om stickning med mera kan jag också berätta att bumbitröjorna med regnbågsknappar snart finns till salu på Hantverkarboden. Gulgröna, rosa och blå med och utan huvor. Roliga knappar och tillhörande små babysockor. Den första bumbitröjan med regnbågsknappar presenterade jag här på bloggen för ett tag sedan, en vitbottnad goding som min lilla pojke fick av sin mormor då han föddes. Namnet bumbitröja kom för att någon tyckte han såg ut som den sötaste lilla pastelliga bumbibjörnen när han hade på sig sin huvtröja. Bilden är från oktober ifjol då han var bara tre månader gammal. 



18 augusti 2016

Bort med bärfläckarna


Puh, här blev det visst två veckors uppehåll. Det var inte tanken, men det hände mycket samtidigt. Vi flyttade tillbaka till Vasa efter semestern, den lilla ungen skulle inskolas på dagis, jag började jobba igen, och mittiallt befann vi oss på sjukhuset i två dygn. 
 På teatern rullar det i ilfart, höstens stora pjäs Mor Kurage med sina specialkrav på klädernas vattentålighet känns plötsligt väldigt nära. En dag insåg vi att vi hade berikats med en liten kattunge (Sune) och i övrigt har jag ungefär en sekund per dag då jag andas. Därför blev det två veckors paus. Nåväl. Jag har i alla fall ett vattentätt tips att leverera. 


Ungen, packad och klar för dagis, snygg och ren om än morgontrött. När han kom hem igen såg hans body ut såhär:


Man kunde liksom gissa att de ätit kycklingpasta med curry och till mellanmål blåbärskvarg. Bra dag att välja en vitbottnad body. Förvisso är den inköpt på second hand och har en annan liten fläck, men den var alldeles brukbar tills detta blåbärskaos. 
 Bara för någon dag sedan såg jag ett tips på nätet om att kokhett vatten tar bort bärfläckar från textilier. Värt att prova, ju giftfriare fläckborttagare desto bättre. 


Så i med bodyn (och byxan, den var oxå blågul) i vasken och på med kokhett vatten. Det tog ungefär 2 minuter, sen var alla blåbärsfläckar borta som utlovat. Klart godkänt fick den metoden!
 Curryfläcken satt envist kvar dock, så den gnuggade jag med lite Pore-tvål, vilket fick den att tappa sin mest intensivt gula färg, men istället blev den till ett ljusbrunt minne. Bodyn är i alla fall användbar igen, och jag får plugga på om giftfria metoder att avlägsna curry. Solen är ett hett tips, men den lyser tyvärr med sin frånvaro. 


31 juli 2016

Över gränserna


Det är roligt med gränsöverskridande handarbete. Oväntade korsningar blir oftast de allra intressantaste, att t.ex. testa udda material på udda ställen eller att överskrida (eller under-) storleken från det invanda. 
 Att gå över gränserna kan vara så enkelt som att använda ett mönster som är tänkt för ett handarbete till ett helt annat. Som här, en hundtandsruta är vanligen vävd. Här är den stickad, och det blir fenomenalt. 


Hundtanden finns på en väska i Lisen Kålls väskkollektion i svartvita grafiska mönster. Väskorna kan köpas på Hantverkarboden i Jakobstad. 
 För övrigt är vi tillbaka i Vasa och det betyder att hösten är på intågande. Jag har nött hål på mina grå ekologiska yllesockor och det i sin tur betyder att jag blir tvungen att lappa dem. Jag får väl leta upp några roliga lappningsmetoder. För tack och lov kan man använda yllesockor fastän man har golvvärme. Känslan i vårt ekgolv gör sig allra bäst mot yllesockor, helt okej mot bara fötter och sämst mot strumpor. Så är det med sträva matta golv av den moderna typen. Men nu är det verkligen läggdags, det hör (läser) man. 

24 juli 2016

Makramé och keramik


Makramé har länge fascinerat mig och jag drömmer om att ha tid att skapa både små smycken och stora draperier i tekniken. Gunborg Enbär är en som har både tid och fingerfärdighet, i fredags visade hon makraméteknik och sina smycken på Hantverkarboden i Jakobstad


- Mitt vanliga arbete är så enformigt att jag behöver ha något roligt att handarbeta med på kvällarna, säger Gunborg. 

Men enformighet kan utnyttjas, som en äkta kreativ själ jobbar Gunborg med skissblocket i fickan och skapar och planerar i tankarna under dagen. På kvällen föds smycken i hennes hobbyrum. Det är makramé och keramik som ligger henne varmast om hjärtat för tillfället.

- Men jag jobbar också med silverlera och bronslera, berättar Gunborg, jag är en mångsysslare som vill ha variation i mitt hantverk. 


Gunborg knyter helst makramé av hampagarn och vaxat lin- eller bomullsgarn.

- Vaxet gör att knutarna hålls på plats och blir fasta, tipsar Gunborg, visst går det att knyta av blankare material också, men till exempel nylon glider väldigt lätt och resultatet blir då ojämnare.


Makramé knyts med arbetet spänt. Gunborg använder en tygöverklädd skiva som går att sticka nålar i för att spänna fast sina smycken under knytningen. 

- Det är inte styrox, men något liknande lite stabilare material, berättar hon, men man kan ta vad man hittar och experimentera. 

En kreativ själ vilar sällan, överallt har man sina skapartankar med sig. Gunborg skapar sina egna smyckesmodeller och gör också egna keramikknappar till smyckena. Hon stämplar ytan på knapparna för att få en levande struktur. 


- Pärlorna köper jag, men det är svårt att hitta pärlor med tillräckligt stora hål för att makramégarnet ska gå igenom, suckar Gunborg, jag beställer på nätet från samma ställe som jag köper mina garn. Då vet man att man får material som lämpar sig för ändamålet. 



Gunborg hittar också mycket inspiration på nätet. 

- Det finns många bra instruktionsvideon om makramé på youtube, tipsar hon, väldigt mycket är på spanska men de är så tydliga att det inte gör något att man inte kan språket, man kan ändå lära sig tekniken därvia. 

Kurser i makramé är också återkommande, men för den som vill testa redan nu kan Gunborg förutom youtube-videon också rekommendera några böcker.


- Making Beautiful Hemp & Bead Jewelry av Mickey Baskett har tydliga bilder på hur man ska knyta, och i boken Macramé - Fashion accesssories & jewelry av Sylvie Hooghe hittar man många vackra smycken att inspireras av.



Man kan hitta Larsmobördiga Gunborg Enbärs smycken av makramé, keramik, silver- och bronslera på facebook på sidan GE-smycken



22 juli 2016

Silveråterbruk


Igår kunde man träffa Viveka Strömberg på Hantverkarboden i Jakobstad och se hennes sirliga silversmycken.  Det är återbruk i all ära när Viveka förvandlar gamla bestick till användbara smycken. 

- Halsbandet med rosorna är min egen design, berättar Viveka.

Halsbandet är vackert, det påminner mig om Kalevalas halsband Talon Sydän med hjärtan på rad. Men rosenhalsbandet är gjort av fem gamla silverskedar. Själva frågan om vems design som är vems blir knepig i dethär sammanhanget. Rosorna till skedskaften är i sin tur formgivna av någon helt annan, och många av modellerna på Vivekas smycken är sådana som man kan hitta hos andra tillverkare, berättar hon. Viveka är hantverkaren, återbrukaren, själva formgivningen står någon annan för. 


- Min hobby började med namnsmycken, berättar Viveka, sen gick det vidare till mer och mer återbruk, men jag har inte gått någon kurs utan är självlärd. 

Det är populärt med kurser i silversmide och till dem tar deltagarna ofta med gamla bestick att smida om till smycken. Modellerna har de kanske sett att någon annan gjort och det blir en sorts allemansrätt att forma om skedar till de "klassiska formerna". Idéer kan man inte patentera. 

- Nu är silverarbetet ingen hobby för mig längre utan en verksamhet, säger Viveka. Jag har en verkstad tillsammans med min man. En del av maskinerna är vanliga verkstadsmaskiner, såsom pelarborrmaskinen jag använder för att borra hål men också för att slipa smyckena med. Specialmaskiner för smyckestillverkning har jag införskaffat efter hand de har behövts, t.ex. ett verktyg som gör att jag kan justera storleken på ringar och en tumlare som polerar de färdiga smyckena tillsammans med metallkulor, vatten och polermedel. 


Jag beundrar de små klockorna som sammanfogats av ändarna på två skedskaft och tänker på samernas tro att silver och klirr av silver kan hålla onda andar på avstånd. 

- Det är inte mycket som går till spillo, berättar Viveka, nästan allting hittar jag anvnändning för. 

Kläppen i klockorna kanske hade blivit en spillbit om den inte skulle ha passat just där. Kanske kom den från ett ben av dessa söta elefanter som gjorts av gafflar? Halsbanden med elefanter passar såväl stora som små, varför inte som dopgåva eller välkomstgåva åt ett nytt litet barn? 

Är det ditt silverarv du använt som material? frågar jag Viveka som skrattar.
- Nej, det låter jag bli. Några kära skedar från en gammal släkting har jag som jag planerar göra till ett smycke åt min dotter, men annars är det nog loppisfynd jag använder mig av. 

Silver, nysilver, alpacka och rostfritt samsas bland smyckena.
- Silver är mjukt och därför lätt att bearbeta, berättar Viveka, men jag gillar att arbeta med rostfritt stål också, det ger en möjlighet att göra om. Blir man inte nöjd med t.ex. böjen på ett armband så kan man klappa ut det rostfria stålet igen och börja om. 



Viveka Strömberg hittar man också på facebook, på hennes webbsida och i hennes butik på Risöhällvägen i Larsmo.