29 februari 2016

Lappteknik på oväntat ställe


Det allra bästa sättet att använda inspiration fritt är enligt mig att korsa två eller tre områden eller termer som traditionellt sett inte ”hör ihop”. Oväntade korsningar blir ofta bäst. Jag inkluderade en gång lappteknik i en brudklänning. Det blev förbannat fint måste jag säga, eller vad tycker ni? Här följer lite historik om lappteknik som jag forskade i vid tillfället, samt mina tankar om hur man kan och bör frångå att enbart använda en teknik så som, och där, den brukar användas.



Överlopps tygbitar, loppismaterial och andra gamla trasor som man sparar på hög för att använda senare delar ibland en begränsning - de räcker inte till. Lappteknik är lösningen på dilemmat, men lappteknik för av gammal vana gärna tankarna till småmönstrade bomullstyger, sammanfogade i kontrasterande eller schatterande geometriska mönster. Täcken. Lappteknik blir alltför ofta till täcken. Och inget fel med det, men jag uppmuntrar gärna till att bryta mönster i kreativitetens namn.

Lappteknikens grundpelare är geometriska former. Mindre bitar sammanfogas i olika mönster till större block. Ett färdigt lapparbete är vanligen gjort av många likadana block, som liksom lapparna de består av kan ha en mängd olika geometriska former. Lika, fast ändå lite olika, grupper av kuber eller trianglar, ränder, romber, eller hexagoner blir till helheter i blocken. Om man tittade på sammanfogade block på tillräckligt långt håll skulle man återigen hitta ett fortlöpande mönster, skapat av oändligt med småmönstrade snuttar av sådant som blev över. Det ligger många flitiga arbetstimmar bakom lappteknik. Ibland genomförs arbetet i grupp under lysrörsljus, ibland hemma i symaskinshörnan. Identiska block läggs på hög för att senare sammanfogas. De gamla metallmaskinerna syr de vackraste stygnen. Och allt som oftast är det täcken som ser dagens ljus. Täcken, kuddar, väskor. Men det behöver inte vara så. Man får och bör tänka utanför lådan med småblommiga lappar.

Lapptekniken är ett resultat av sparsamheten, ur det faktum att man i sämre tider måste ta vara på allt man kunde. För länge sedan när kläder och textilier främst hade en skyddande funktion som hjälpte människan att överleva föddes lapptekniken. Små bitar gjorde ingen nytta var för sig, men tillsammans kunde de göra underverk. I dekorativa sammansättningar bildades större tyger av spillbitar, och vips hade man skapat sig en tillgång. Täckena skyddade både mot kyla och mot hetta, allt enligt behov. Det äldsta bevarade lapptäcket är en kinesisk mosaik av sidenremsor som använts till att svepa en urna i. Dateringen är knepig, men det tros härstamma från så längesen som 1450 år före vår tideräkning. Kineserna var inte ensamma om sin teknik, det finns rester och spår av lapparbeten från Nordafrika, Persien och Egypten också. Redan då var det samma typ av kreationer man skapade; täcken, kuddar, och väskor men också tält. Tälten har vi frångått, men vad gäller det övriga får man väl påstå att det är som det alltid varit.

På 1000-talet nådde lapptekniken till Europa via bonader och fanor som korsfarare hade med sig. Till Norden kom den genom engelsmän, holländare och spanjorer, via Amerika och tillbaka. Det räckte ända till 1600-talet innan lapparna hittade sin väg tillbaka över havet till nordborna, och ytterligare nästan 300 år innan genombrottet kom bland folket. Då, i slutet av 1800-talet var det självklart att ta till vara alla småbitar. Det var främst ylle och linne i lapparna på den tiden, men ju vanligare bomullen blev desto vanligare blev den också i lapparbeten. Som en naturlig del av textilförråden ökade lapptäckena under ett tiotal år, men på 1930-talet minskade det idoga fingerfärdiga hantverket då fler började ha råd med fabrikstillverkade plädar och filtar. Att ha lapptäcken blev ett tecken på fattigdom, och det räckte ända till 1970-talet innan lapptekniken igen fick ett rejält uppsving.

Variationsmöjligheterna med lappteknik är många. Inte bara när det kommer till former och storlekar, med färger, toner och därtill mönstrade lappar är de eventuella slutresultaten på lapparbeten oräkneliga. Genom att variera kontraster mellan ljust och mörkt, använda lappar ton i ton med varandra, lappar i harmoniserande färger eller i komplementfärger, har man hela världen öppen för sig. När man därtill adderar valmöjligheterna i material, transparens, grovlek på strukturer och efterbehandling är alternativen astronomiska. Varför skulle då lapptekniken begränsas till att användas i täcken, kuddar och väskor?


En av de vanligaste efterbehandlingarna är quilting. Quilt är dels ett engelskt sammanfattande ord för all typ av lappteknik, dels syftar det på täckstickning. När man quiltar syr man ihop de färdigt sammanfogade lapparna och blocken med ett foder och ibland också ett mellanfoder eller en vadd. Andra efterbehandlingar kan vara dekorativa sömmar, konturstickningar eller färgning av ett färdigt sammanfogat lapparbete. Tillverkar man ett material för kläder har man därtill ett stort antal möjligheter att variera slutresultatet vid tillskärningen. Tänk på pixlar, vad är de annat än lappar i ett enormt lapparbete? Mosaik likaså, så glöm de småmönstrade mångfärgade täckena som först dyker upp när man nämner lappteknik. Det är en oändlig källa till innovativa kreationer, och ett fantastiskt sätt att återanvända textilier och ta vara på restbitar.

Lappteknik är inget som måste begränsas till vare sig bomullstyger eller täcken, väskor och kuddar. Inte osagt att det är praktiskt att sy i bomullslärft, men när har det praktiska någonsin varit det mest häpnadsväckande? Så kliv ut ur din safety zone, och testa lappteknik på ett nytt sätt.

Foto: Ina Nordberg för projektet White Trash. Hår: Jonna Höglund / Polka. Makeup: Tanja Cederblom. Modell: Henrika Granholm. 

Faktakälla: Ferm, M (2003): Lappteknik i grundskolan – hur kan man arbeta med det? Linköpings Universitet


28 februari 2016

Utdragsspetsar



Utdragsspets är ett samlingsnamn för spetsar som skapats genom att man ur ett bottentyg dragit bort utvalda varp- och/eller inslagstrådar. Bottnarna är vanligen av linne men också bomullsbottnar förekommer. Det finns många undergrupper bland utdragsspetsar vilket gör att de kan se ut på en mängd olika sätt. Hålsöm eller hålsömsspets är andra namn för utdragsspetsar.


Vid förra sekelskiftet blev det vanligt att blivande brudar dekorerade sängkläder, skjortor och accessoarer med hålsömsspetsar. De vackra handarbetena blev till friargåvor. Hålsömsspetsar görs på grovt eller tunt tyg, där varp och inslag har motsvarande antal trådar. Trådar dras ut på en eller bägge ledderna och de kvarvarande fixeras med små, små stygn. Geometriska figurer är vanliga motiv men det förekommer allt från enkla utdragssömmar bestående av rutor till rika originella konstsömmar.


Hardangerspets eller hardangersöm är en slags hålsömsspets där både varp- och inslagstrådar har dragits ut på större partier, så att ett glest nät bildas av kvarvarande trådar. Hardangersöm bygger på kvadratiska mönster och sys traditionellt på relativt tät linnebotten. Tillsammans med hålsömmen skapas motiv med plattsöm.


Näversöm är en hop- och utdragsspets på linnebotten. Den sys traditionellt sett med några olika basstygn med ett broderigarn anpassat för bottnens grovlek. Från linnebottnen dras både varp- och inslagstrådar ut. Namnet näversöm kommer från att linnet ursprungligen spändes ut på ett näverflak.

25 februari 2016

En syster till Siv


Fladdermusen Siv, den plastfria prasselleksaken i återvunnet material, blev en hit här hemma - efter ett tag. Den allra första reaktionen från bebisens sida var genuin skräck när Siv kom fladdrandes, men innan han hann drämma till med ett vrål lyckades jag övertyga honom om att hon är jättesnäll, och det tog skruv. Numera är hon en favoritleksak. 


Siv har fått en liten syster, Ritva. Ritva ska i helgen flytta hem till en liten bebis som ska få henne i doppresent. Hoppas de ska trivas tillsammans. Ritva syns här i förgrunden och Siv längre bak. Eftersom jag sydde Siv utan mönster var jag tvungen att göra ett nu när jag fick beställning om att dublicera henne, helt enkelt genom att drapera mönsterpapper ovanpå henne och rita av Lite olika blev de, men det får syskon vara. Man ser tydligt släktdragen ändå.


En liten informationslapp får Ritva med sig till sin nya ägare. Där finns tvättråd och info om vad hon är gjord av. Materialet är 99% återvunnen bomull, för denna gång använde jag remsor av gamla t-shirts som stoppning. Siv stoppades i tiderna med ylle. 1% står för övrigt material, ögonen som är av restbitar av vadmal och 100% ylle, och prasslet inne i vingarna som är bioplast gjord av majs. 


En mugshot på Ritva innan jag slår in henne för leverans. 


22 februari 2016

Gott och randigt


Det är tacksamt att sticka i Drops Eskimo, det går så himla snabbt. Vips blev ett par vantar till. Det sägs att när man en gång byter från infälld tumme till tumkil så byter man aldrig tillbaka igen. Jag är beredd att hålla med. Tumkil gör vantarna smidigare att röra sig i och är dessutom roligare att sticka.  



Såhär blev förresten den färdiga blöjbyxan i triangelmodell med gaffeltofsar som dekoration. Blöjbyxor i ylle används som tätt skal utanpå tygblöjor. Det är viktigt att sticka i ett garn där lanolinet inte avlägsnats. Flossagarn, dvs ospunnet men berett garn, passar bra men också Eskimo.  




18 februari 2016

”Oj vilken bra idé! Var får du allt ifrån?”


Design Eivor Nybäck, foto Kasper Gustavsson 

Kreativa människor får många idéer. Bra idéer och sämre idéer. Ibland tar det länge för en idé att födas och ibland sprutar idéerna ut som vatten ur en sprinkler och man hinner inte fånga upp alla och ge dem den tid de behöver innan det väller ut nya. Alla idéer behöver inte bli till något. En del idéer ska bara finnas till i tio sekunder. En del bra idéer tar man vara på och finslipar tills de blir utmärkta. Men också de bästa idéerna börjar sitt liv med tio sekunder av ovisshet innan de antingen förpassas eller går vidare i sin utveckling.

Kreativa människor har ibland idétorka. Då saknas det som kallas inspiration och som har kommit att betyda så mycket för så många i dagens idéspäckade samhälle. Vi gör inspirationscollage för inredningar, för stilar, för resor, för fester och livshändelser. Och inspirationen, var hittar vi den? Förr fanns den överallt, eller det finns den nog ännu, om man tar sig tid att leta överallt. I skogen, i färger och linjer, i tankar, i tidningar, i hus vi passerar, på marken, i grus, i tuggummin som klottrats fast i asfalt, i molnens form, ja, ni förstår. Inspirationen finns överallt, men nuförtiden letar de flesta inte överallt. De flesta letar på ett enda ställe. Det stället heter internet. 

Vi har växt in i en tid där internet uppmuntrar oss att samla inspiration och det finns utmärkta verktyg för det, Pinterest till exempel. Det är jättebra, det är som om man hade oändligt med anslagstavlor och oändligt med vackra bilder att nåla upp på dem och man behöver inte längre leta i tolv tidningar för att hitta en bild på exakt den väggfärgen man drömmer om. Man kan bara knacka in sökorden på google eller Pinterest och vips så bombarderas man av bilder på rum med just den väggfärgen - och elva andra väggfärger också, som också förtjänar sin plats på anslagstavlorna. 
 Till sist har man jättemycket mer inspiration än vad man behöver för man skulle ju bara ha en färg till dendär väggen som väntar på att målas om… Tre Pinterest-timmar senare har man lust att bygga ut huset, för att få plats med alla fantastiska färger och idéer. Vi har fått ett överflöd av inspiration, som av så mycket annat. 

Idéer behöver vi för att kunna skapa, och av att skapa mår vi bra, vi kreativa, händiga människor som älskar handarbete och design. Men, det finns en baksida. Baksidan när inspiration slutar vara inspiration och istället blir till kopiering och stöld.

Internet, kära internet, du som bjuder oss på allt vi behöver, både vad gäller idéer och inspiration. Hur har du inte förändrat vårt tänkande? Våra samveten börjar få svårt att känna igen vad som är hederligt och schysst, och vad som är något annat. För en stöld idag, en stöld över internet, är inte samma sak som att stjäla en tidning i en butik. Vi har blivit avtrubbade av alla tutorials som erbjuder oss, uppmuntrar oss att kopiera och berättar precis hur vi ska göra. Och visst är det fantastiskt? Men samtidigt blir det så oerhört svårt att veta var gränsen går. Gränsen mellan ”Tack för idén!” och ”Jag stjäl en bit av din själ nu och låtsas att den är min”. 

För att åskådliggöra vad jag menar, låt mig ta ett exempel:

Du vill skapa något. Du funderar på vilka material du har hemma. Tyger, garn, knappar. Du har ett överflöd av knappar, och det är ju inte mer än rätt att de kommer till användning. Du är händig på att virka också, det är en av dina favorittekniker. Och det är fortfarande helt okej, alla har vi knappar, vi har garn och många kan av oss kan virka. Det är bara för dig att sätta dig ner och börja på. Men vad ska du skapa? Du saknar inspiration och sätter dig istället vid datorn för att råda bot på problemet. Du söker inspirationen på internet, på google och på Pinterest och snart hittar du en bild på ett halsband som är gjort av gamla knappar som någon virkat runt. Halsbandet är jättefint. Vilken bra idé! tänker du. Och med bilden framför dig virkar du runt knapp efter knapp. Kanske är inte knapparna samma färg som på bilden, kanske är ditt garn grövre, tunnare eller mjukare. Men ditt halsband blir nog väldigt likt halsbandet på bilden och det blir jättefint. Det är klart att det blir fint, det var ju en sån bra idé detdär med att virka runt knappar på detdär sättet. Problemet är att du inte blev inspirerad, som du trodde, du blev skyldig till en stöld. Du kopierade rätt och slätt ett jättefint halsband som du såg på en bild. Du, som är så kunnig på virkning, såg ju hur det var gjort också, det var en enkel sak för dig. 


Design Eivor Nybäck.
Du bär halsbandet på en fest. En väninna tittar beundrande på det. 
”Men gud va snyggt halsband du har!” 
”Tack, jag har gjort det själv.” 
”Men oj, vad du är duktig!  Var från du alla idéer ifrån?” 

Svara då ärligt om du törs: ”Jo, just denhär idén och designen stal jag av en designer. En designer som hade jobbat länge kring sin idé om knappar och virkat och halsband. Hon testade olika lämpliga garn, olika grovlek på virknålen, olika maskor, picoter, stolpar och halvstolpar. Hon filade på halsbandets design, på knapparnas placering och finslipade allt tills halsbandet och designen blev just sådan som hon ville ha den. Ett utsökt exempel på hennes fingerfärdighet och finurliga idéer. Den idén stal jag.” Säg det bara, om du törs.

Du säger nog inte det, inte har du mage att stå och avslöja en stöld sådär bara på en trevlig fest. Du bara tackar för komplimangerna. Jovisst, du kan göra ett likadant halsband till din väninna också. Inte tar du så mycket betalt heller, ni är ju goda bekanta.

STOPP. Backa tillbaka. Det där var inte okej. 

Om du ville skapa något så borde du ha skapat något, du som är så händig. Om du fick en idé om att skapa ett halsband av knappar så skulle du ha gjort det - enligt din egen design, och förverkligat din idé. Ditt halsband hade sett annorlunda ut, helt unikt. Då hade du kunna säga till din väninna på festen ”Tack! Idén att skapa med gamla knappar är ju inte unik, men just denhär designen, den är min och den är jag stolt över.” 

Om det däremot var just detdär knapphalsband som du såg på internet som du ville ha, då borde du ha köpt ett av designern som tagit fram det, för det var hennes idé. Visa lite respekt. 

Det är en sak att inspireras, då lånar man en del av en tanke, en del av en idé och tillför sedan något eget, mixar och omformar tills man har skapat något nytt. Det är en sak att följa tutorials och mönster som är gratis, för där är det just det som är meningen. Det är en sak att följa köpta mönster, där har designern fått betalt, och det är okej.  Alla dessa tre är helt okej. Men det är en annan sak att kopiera någons produkt rakt av och kalla det för inspiration och kalla produkten och idén för sin egen.
 Man kan inte patentera idéer. Det är för att de kan poppa upp lite när som helst och var som helst i huvudet på vem som helst. Men de poppar aldrig upp spontant samtidigt som man tittar på en bild av något som någon annan skapat och beslutar sig för att kopiera det. Då är det inte inspiration, då är det stöld. 

Halsbanden på bilderna har Eivor Nybäck skapat. Hon, liksom andra designers och hantverkare med unika fantastiska idéer, förtjänar din respekt. För du värdesätter väl hantverk och design? Det är ju det du brinner för. Dina idèer är värda samma respekt. Men kopiering och stöld är inte värt ett jota.


Design Eivor Nybäck.

15 februari 2016

Tigermössan


Till julen stickade jag en rävmössa till min bebis Måns. Kusin Otto ville också ha en djurmössa, och eftersom mamman gillar senapsgult började jag planera och fundera på gula djur. Giraff, kanariefågel, tiger? En tiger fick det bli. 
 Rävmössan stickades helt i Drops Eskimo, som blivit något av ett favoritgarn. Just nu innehåller de flesta uppdaterade garnfärgkartor ockra-, senaps- eller tigergult. Men inte Drops Eskimo, och deras knallgula ville jag inte sticka i. Garnaffärspersonalen rådde mig att använda dubbla trådar Drops Nepal istället, men det var inget fungerande råd. För att ersätta ett tjockare garn med dubbla trådar av ett tunnare behöver det tunnare ganska exakt motsvara hälften av det grövre. Av Eskimo går det 50 m på 50 g, av Nepal går det 75 m. Följdaktligen blev provlappen med dubbla trådar Nepal alldeles för bökig. 
 Jag löste problemet med att gräva fram Novitas Sju Bröder ur mitt garnlager. Av det går det 100 m på 50 g. Det är ett betydligt stickigare garn än Eskimo, men emedan Otto ändå ville ha bomullsfoder i sin mössa så fick det bli Sju Bröder till de gula partierna och Eskimo till de vita och svarta. 

Mönstret på tigermössan är mitt eget och tillkom efterhand jag stickade. 


Både örlapparna och tigeröronen formades med förkortade varv


Näsan är stickad i efterhand och ögonen är broderade med langettstygn. Det lilla vita broderade blänket i ögat gör blicken levande.


 Såhär glad blev Otto åt sin mössa.


Men vad är detta? Tigerspår i snön?



Alldeles riktigt, en beige tiger släntrar iväg på äventyr.



9 februari 2016

Två versioner av gaffeltofsar


Dethär inlägget är ett ofrivilligt samarbete med katten Sigur. 

Gaffeltofsar är snabba, små och söta och passar som dekoration på såväl stickat som virkat. Här kommer två olika modeller; bolltofsen och strumptofsen. 


Till gaffeltofsar behöver man en gaffel med rakt, inte så avsmalnande huvud, en sax och garn. Här gör sig såklart restgarn riktigt bra, för det är inte långa garnändar man behöver. 
 Vi börjar med bolltofsen, även kallad pompom:


Vira garn runt gaffelns huvud. Jag virarde 20 varv med dubbelt Drops Nepal. 


Klipp av garnet efter lagom många virade varv och knyt om mitten riktigt hårt med en annan garnända. Dubbla knutar. 


Klipp upp garnet på var sida av gaffeln. 


Finputsa tofsen med sax så den blir jämn och rund. 


Här är den färdiga bolltofsen. Sluta pilla, Sigur.


Här är den alltså, rund och fin.


Fler virade varv ger större fylligare tofsar, färre varv ger mindre tofsar. Till vänster 20 varv, till höger 10 varv. 

Över till den andra tofsen, strumptofsen. Den kallar jag så eftersom det är den modell på tofs folket använde på strumpebanden förr i tiden och som ännu kan ses på en del folkdräkter. Den har formen av en folklig Montazami-tassel. 


Låt en garnända löpa i ena sidan längs gaffelns tänder. 


Vira garn runt gaffeln på samma vis som med bolltofsen. Strumptofsen klarar sig med färre varv. Jag testade med 12 varv med dubbelt Drops Nepal. 


Efter önskat antal virade varv, knyt om med garnändan som du lät löpa längs gaffelns tänder.


Stick in saxen och för över garnet från gaffel till sax.


Klipp upp tofsen. 


Nu fattas bara en garnända som ska forma tofsens huvud. Vira en garnända två varv runt tofsen och knyt med dubbla knutar. Klipp av garnet och låt ändarna förirra sig in tofsen fluffighet.


Här har vi den färdiga strumptofsen.

Observera att dehär tofsarna är lämpliga som dekoration, men inte som leksaker åt små barn eller husdjur. Garnet lossar vid omild behandling, så håll koll på tofsarna, barnen och djuren. 

Tofsarna kan t.ex. dekorera vantar, sockor, mössor, knytbanden på mössor och tröjor, ändarna på halsdukar m.m. Vill man sy fast tofsarna på en snodd i annan färg än själva tofsen använder man den färgen på garnet man knyter om med. Det går också bra att använda en grov sytråd, eftersom knytgarnet/knyttråden senare används till att sy med. Jag gjorde ett par strumptofsar till, som ska fungera som dekoration på en randig yllebyxa inom kort. Såhär blev de att se ut:


Öh, det där är katten Sigur ja.


Tofsarna ser alltså ut så...


...här. Det här gick ju inte som planerat, tofsarna ser ut... 


... såhär. Nej, så ser en rak höger ut. 


Suck, jag upprepar att de inte är lämpliga att tugga på.


Såhär ser mina strumptofsar ut. Tack för oss. 


Gästbloggare: Sigur "Sigge" Rosenknopp. <3