31 maj 2016

Lappa jeans med sashiko-broderi


Det stora hålet på mina jeans är numera ett minne blott. Det är lappat och åtgärdat med den fantastiska japanska sashikotekniken (läs mer om tekniken här). Det tog ett par timmar att göra dethär broderiet som är ca 15 x 10 cm stort, och det hade tagit ännu längre om jag hade följt teknikens alla små regler. (Mer om dem en annan gång.)


Hålet på jeansen fanns där redan när byxorna var nya, det hörde nämligen till designen, som det ju ofta gör nuförtiden. Snabbt blev det opraktiskt emedan jag jämt fastnade med foten i det när jag tog på mig byxorna. Så rätt fort var det riktigt stort och fult. Det var då jag hittade sashiko


Istället för att inhandla ett antal specialverktyg använde jag mig av det jag hade hemma. En helt vanlig kanavanål och en halv docka broderitråd fick agera sashikonål och sashikotråd. Tyg till lappning klippte jag ur en avlagd jeanskjol. Egentligen hade lappmaterialet kunnat vara ljusare, men med avigsidan utåt blev det i alla fall lite bättre. Lappen nålade jag fast trådrakt på undersidan av hålet. De allra längsta trådarna putsade jag bort från hålets kanter för att de inte skulle trassla in sig med broderitråden. 


Dags att börja på. Till sashiko används ingen sybåge. Däremot är det betydligt lättare om man ritar upp ett rutsystem på tyget med en textilpenna som går att putsa bort. Är man för ivrig eller lat för det kan man också köra direkt, vilket var jag gjorde - klockan var ändå halv elva på kvällen när jag började brodera. Tilläggas kan att fönsterljuset tog slut innan jag var klar klockan halv ett, men det fick duga i alla fall. Tanken var att mitt första sashikobroderi helt enkelt får visa spår av handen istället för att vara perfekt. 
 Man syr först de vågräta och de lodräta stygnen var för sig, linje för linje som vävsöm. Innehåller mönstret diagonala stygn och detaljer sys de till sist. Mitt mönster består av plustecken och har således bara lodräta och vågräta stygn, det blir alltså två arbetsskeden. Stygnen är vanliga tråckelstygn, upp-ner-upp-ner. Stygnen som ligger på rätsidan ska vara längre än de som ligger på avigsidan. Man trär många stygn på nålen samtidigt för att få ett bra flöde. 


Ett halvfärdigt arbete med 168 stygn. Det är intressantast att sy precis över själva hålet. Kanterna på lappen på undersidan tangerar broderiets yttersta stygn. 


När alla vågräta stygn var på plats var det dags för de lodräta. I dethär skedet lade jag märke till att det hade varit smartare att börja med de lodräta stygnen, speciellt med tanke på att jag hoppade över skedet där man markerar sömnadslinjerna. Mina jeans har nämligen förutom sin diagonala denimrandning i tyget även en lodrät randning. Hade jag börjat med de lodräta stygnen hade broderimönstret förmodligen blivit lite noggrannare, lite rakare. Men inte rev jag upp 168 stygn för det. Jag konstaterade bara att jag kan göra annorlunda nästa gång och broderade vidare.


Här ser man det färdiga broderiet som numera pryder det högra låret. Denhär tekniken rekommenderas varmt, för den är rolig, funktionell, enkel och snygg. Dessutom förlänger den livet på favoritjeansen. Sashiko + boro = kärlek. Nu är nästa steg att lära sig alla regler och då kommer jag säkert att skämmas över alla fel jag gjort här, men det struntar jag i just nu. Plus plus plus. Positiv energi är vad som gäller. 





28 maj 2016

Sashiko - japanskt broderi

Bildkälla.

Det är ett stort hål på mina jeans. Det var ett hål på dem redan när jag köpte dem, men det har liksom växt med tiden. Det är mitt framme på höger lår och jag brukar fastna med foten i det när jag tar på mig byxorna, vilket gör att hålet oundvikligen växer sig större och större. Det är sällan en bra sak att ha stora hål på sina byxor, men just nu är det något som inspirerar mig massor och som har gjort att jag har hittat en helt ny broderiteknik - sashiko.
 Sashiko är ett japanskt funktionellt broderi. Ursprungligen är det ett sätt att handquilta ihop flera lager tyg för att få fram varmare och stadigare material. Men, som vanligt när japanerna gör något så är det i form av dekorativ perfektion.
 Boro är en annan japansk term som betyder ungefär trasor och som syftar på textilier som lappats och stoppats många gånger om. När man kombinerar sashiko och boro får man otroligt vackra stoppade broderier där traskanter och slitage kombineras med små stygn i perfekta mönster.

 Sashiko broderas för hand med grov bomullstråd och just nu ser man en hel del jeanstyg som broderibotten. Tekniken broderas som vävsöm och består av linjer och grafiska mönster. Man använder ingen broderiram eller sybåge, däremot finns ett annat litet tillbehör som är en sorts långfingerring med en perforerad platta som placeras inne i handflatan. Den används för att skjuta nålen genom tyget.
 Sashikomönstret ritas ofta först på papper och kalkeras sedan till broderibottnen. Först sys vågräta och lodräta linjer och senare diagonaler och detaljer. Man trär nålen upp och ner genom tyget många gånger (tråckelstygn) innan man drar igenom den. Här finns en bra video där tekniken visas.

Det finns ytterligare en mängd regler för hur sashikostygnen får och inte får mötas, men det är ett senare kapitel. Första steget för den som vill testa att kombinera sashiko och boro är att söka upp till exempel ett par trasiga jeans samt ett tyg i liknande färgskala som ska användas som botten i lappningen. En nål behöver man, 0,5-0,7 mm grov, och nålsögat får gärna vara av samma grovlek som resten av nålen. Tråden ska vara i bomull och hårt tvinnad, det finns speciell sashikotråd liksom det finns speciella sashikonålar, men i en första test kan man gärna ta det man har hemma och testa sig fram. Så tänker i alla fall jag göra, och jag visar såklart hur arbetet framskrider allt eftersom.

Bildkällor hittas i mitt pinterestcollage Embroidery (broderi). Där finns också flera inspirationsbilder.


22 maj 2016

Ananasmönster


Som en del av en större tanke fick jag plötsligt en sån grym lust att planera ett ananasstickmönster. Sagt och gjort. Mitt normala ritprogram Corel Draw är dessvärre ur bruk för tillfället vilket medför att jag är så illa tvungen att lära mej mer och mer i Adobe Illustrator istället. Det är en bra sak, men ingen smal sak. Kommandon och termer som kallas på ett visst sätt i Corel kallas något helt annat i Illustrator. Bara att acceptera. Här är ananasen i alla fall. Nio maskor i bredd och sjutton på höjden.

18 maj 2016

Blommor av pistageskal



Om man alltid tar sig en funderare om saker och ting går att återbruka innan man kastar dem, kommer man att märka att svaret väldigt ofta är ja. Här kommer ett roligt tips om hur man kan skapa vackra blommor av pistageskal. Det som behövs är: tvättade pistageskal, metalltråd, små bitar filttyg, limpistol och smältlim, blomtejp och pärlor. En sax och en tång med smal spets och avbitare är nödvändiga verktyg. 
 Vill man naturfärgade blommor, alltså grönbeigea som pistageskalens egen färg, behöver skalen inte prepareras innan man börjar. Vill man däremot ha färggranna blommor går det utmärkt att färga skalen med textilfärg, växtfärg eller skafferifärger. Tips på skafferifärger är gurkmeja, kaffe, rödbeta, blåbär, rödvin, kokvatten från svarta bönor m.m. Man kan gott strunta i ljushärdighet och tvättäkthet, dehär blommornas färg behöver inte vara för evigt. 
 Pistageblommorna på bilderna är färgade med lila textilfärg och har helt enkelt fått ligga i en bunke med färg och vatten över natten. Pistageblomman är den i mitten av bilden nedan.


Arbetsskedena ses på bilden nedan, från vänster till höger. Trä en pärla på ändan av en ca 30 cm lång spänstig metalltråd och snurra fast den med hjälp av samma tråd. Tre pistageskal limmas omlott kring pärlan med limpistol och smältlim. En rund bit filttyg med ett litet hål i mitten träs på metalltråden nerifrån och läggs alldeles under pärlan med skal runt. Nedan om filttyget snurras en ny pärla fast på metalltråden som stöd för blomman. Resten av metalltråden agerar stjälk. 
 Fjärde och femte steget är att limma på ytterligare skal mot filtbottnen så att de omsluter förra varvet av pistageskal med skarvarna omlott placerade. I steg sex klipper man bort det filttyg som sticker ut utanför de totalt tre varven pistageskal. Slutligen virar man blomtejp runt bottnen av blomman, ner runt bottenpärlan och en bit längs stjälken. Blomtejpen döljer fula skarvar och ger blomman sitt slutliga blommiga utseende. Vill man ha hela stjälken grön fortsätter man ända ner. 


Vad kan man då använda dessa näpna pistageblommor till? Till exempel som brosch, som dekoration på ett hårspänne, eller i en långlivad bukett tillsammans med andar blommor av tyg och papper. Buketten nedan är en brudbukett som jag gjorde som beställningsarbete för ett par år sedan. 





15 maj 2016

Moderna väggranor


Vi håller på och färdigställer de sista ytorna i vårt hus och snart blir det dags för inflyttning och inredning. Mycket kala väggytor och öppen planlösning, som många hus har idag, såväl äldre som nyare, ger en rätt otrevlig ljudatmosfär. Kakelgolv och betong gör att ljudet studsar riktigt hårt och skapar eko som ringer i öronen. Ett sätt att mjuka upp atmosfären och akustiken är att införa textilier i hemmet. Men det ska inte vara några fjuttiga chiffonghängen utan rediga grejer. Stoppade möbler, tunga gardiner med mycket veck och skrymslen, tjocka mattor och stora textila väggbonader lättar upp stämningen och akustiken betydligt.
 Jag avskyr gardiner. Allra helst skulle jag leva helt utan gardiner, men för husfridens skull jobbar jag på att hitta några modeller som tilltalar mej. Makramé vore underbart, och säkert hjälper det litegrann mot jobbigt eko, i alla fall mer än vad en slät och rak panelgardin eller en tunn voilégardin gör. I makramén finns flera mysiga skrymslen för ljudet att studsa omkring i.

Uråldrig väggrana fotograferad på Rackstadsmuseet.
Textila väggbonader i all ära, men det känns inte jätteangeläget att ta in en gammal rana från sjuttiotalet, inte heller en ännu äldre rana i form av t.ex. ett granntäcke även om jag gillar att ta vara på det uråldriga. Det som däremot känns jätteangeläget är moderna väggranor som utvecklats från gamla. Visst är det fantastiskt när någon korsar en gammal teknik med något som känns ultramodernt och resultatet på något vis blir alldeles obeskrivligt självklart och helt rätt. Det gillar jag skarpt. En av dessa väggranor får mycket gärna flytta in hos oss. Naturmaterial, ylle, trä, lin och bomull, geometriska former, kontraster, djup och rymd, mjukt mot hårt, tjockt på tunt. Så fantastiskt fint att jag genast vill ha en väv (fast det vill jag minst en gång om dagen) eller åtminstone vill lämna in en beställnign hos en vävkunnig - jag har mina kontakter.


Inspirationsbilderna och ännu flera sådana finns på min pinterest-tavla Weaving där man ockå hittar bildkällorna.

12 maj 2016

Jeansfåtölj



I Vasa finns många loppisar, antikbutiker och secondhandbutiker. Ett roligt ställe att besöka är Jupiter som är en kombinerad secondhand- och återvinningsbutik. På Jupiter tar man  till vara material från möbler, tyg och andra saker som inte är säljbara i befintligt skick och återanvänder istället materialet till nya produkter.


Denhär stolen beklädd med fickor från jeans är ett exempel på hur de återvinner material. Egentligen tycker jag att det är helgerån att beklä en femtiotalsfåtölj såhär otidstypiskt, men den var ändå lite rolig på något vis. Som blickfångare om inte annat. 


9 maj 2016

Gammalt garn duger




Sju nystan Zephire Stabilisé ullgarn har legat i min garnkorg en längre tid. Det är sju ärvda nystan, som kom till mig för att de var min färg. Gammelgarn som ramlat över en lite ogenomtänkt tenderar att ligga kvar ett bra tag i korgen. Nystanen är inte inköpta till något särskilt, de bara väntar på att någon gång passa till något lite spontant. Tillsammans med fingarnen åldras de i garnkorgen. Fingarnet, de nystan som var jättedyra när man köpte dem men som man inte kommer sig för att använda eftersom resultatet borde bli perfekt. Fingarn kan inte ligga i halvfärdiga arbeten. Så istället ligger de oarbetade. Fingarnet och gammelgarnet begravs sida vid sida under nyare och nygamla garnfynd. 
 Gammalt garn i all ära, men ibland måste man ställa sig frågan kan ullgarn bli för gammalt? Nystan som legat länge i skåpet, alltså jättelänge, flera decennier, eller påsar med garn som hopar sig på loppisborden, växtfärgat garn som aldrig liksom blev mer än just färgat. Kan de gå ur tiden innan man hinner använda dem? Ja och nej, menar Anna på webbplatsen Billigt garn. Det beror på hur det förvarats, hur gammalt det är, och många andra aspekter. Ull vill ha fett och syre men inte mal och annan ohyra. En del färger hatar solen, en del material likaså. Är garnet växtfärgat kan det ha försvagats av metaller som tillsatts vid färgningsprocessen.
 Hittar man garn på loppis är det svårt att säga hur gammalt det är. Kanske kan banderollen, om en sådan finns, ge någon ledtråd. I fallet Zephire Stabilisé hjälper inte google nämnvärt. Garnet finns inte kvar i historien, men likväl i garnkorgen. Det är en present från en gammal dam, ett arv på ett sätt. Fint färg, hög ylleprocent, säkert också snyggt och prydligt förvarat bakom mörka skåpdörrar. Likväl brister det när man stickar det.Vad ska man göra? Är det helt enkelt för gammalt?
 Att kasta sju oöppnade nystan känns - förkastligt. Men tänk såhär; många stickar mest för stickandets skull, inte enbart för slutresultatets. Och måste allting hålla för evigt? Är det inte rättvist och ekologiskt nog att garnet får bli till ett par sockor som i alla fall håller ett litet tag? Absolut, säger jag, som svensken. Ett enkelt knep är att lägga garnet dubbelt när man stickar det. Då håller det faktiskt dubbelt bättre. Förstärkt häl hjälper ytterligare till att förlänga livstiden.


Såhär fina sockor stickade mamma åt mej av det gamla sköra arvegarnet. Vackra varma flätor i mintgrönt. Sockorna håller så länge de håller. Och när de går sönder får jag ju det högaktade nöjet att stoppa dem, som man gjorde med sockor förr i tiden.