Vaxblommor, spets och skogsfynd

Efter en lång tyst vår och försommar ska jag försöka blåsa liv i bloggen igen. Det har varit mycket av allt möjligt, jobb och ledighet, barn och liv. Jag säger inte att det blir mindre av något alls, men jag kan försöka klämma in lite bloggande i röran, tänker jag.

Hela juni har jag varit ledig från teatern och juli fortsätter på samma sätt. Lite roligt sommarjobb har jag haft i form av en brudklänning till en god vän, mer om den kommer senare då fotografierna anländer. Lite pyssel hörde till också, sånt där roligt pyssel som på riktigt tar jättelänge att göra för det är så många olika steg, men som ändå bara är en liten detalj i slutändan. Jag pratar om corsager till brudgum, bestmen, brudparets föräldrar och om blommor till brudens och brudnäbbarnas hår. Corsage är den lilla blomman som brudgummen bär på kavajslaget, om något undrar över det obekanta ordet.

Om jag skriver om processen steg för steg kommer vi upp mot en hundra stycken, men lite ditåt kan jag berätta hur jag gjorde. Till brudklänningen valde vi en spets med broderade motiv i bomull på polyamidbotten. Bomull är tacksamt för det går att färga. (Polyamid går också bra att färga men det kräver att man ändrar ph-värdet till att lämpa sig för färgning av ull och siden.) Jag klippte ut bladmotiv och färgade dem gröna med Drimaren K. Efter torkning såg de så platta ut så jag grävde fram lite stämpelfärg och en textiltusch och gav dem lite mörkare toner och lite djup.

I skogen plockade jag små kvistar som nån gnagare sprättat omkring sig, tvättade och torkade dem. Själva blommorna är gjorda av vax och kommer från ett diadem som brudens mormor bar när hon gifte sig på 1940-talet. De var för gula för att matcha brudklänningen och målades därför både bakifrån och framifrån i olika etapper med billack och senare med hobbyfärg med pärlemoglans. 

De färgade spetsbladen snurrades runt kvistarna och fästes med smältlim. Blommorna fick nya järntrådar och fästes med dem och säkrades med smältlim. Baktill på varje corsage limmades en broschnål. 

Tre blommor fick pryda brudgummens corsage, och så blev det en blomma på var till tre bestmen och till brudparets föräldrar.

Brudnäbbarnas blommor fästes på diadem men järntråd som täcktes med tyll och brudens hårblommor limmades på hårnålar. Jag var lite orolig för hur vaxblommorna med all färg på skulle reagera med smältlimmet, och mycket riktigt lossade någon av brudens hårblommor från hårnålarna under kvällen. Järntråden däremot, som fanns på alla övriga blommor, klarade jobbet. 

Brudens hår, frisyr och foto Tanja Cederblom. 

Jeansinsamling

Den 15 mars är det premiär för Aladdin och den magiska lampan på Wasa Teater. För tillfället pågår en insamling av jeans som ska användas i scenografin, närmare bestämt i Aladdins hem. Den som har överblivna jeans, trasiga som hela, kan lämna in dem i biljettkassan där det finns en tunna för ändamålet. Enda kravet är att plaggen ska vara blå och rena. Byxor, skjortor, jackor, allt denim är välkommet. 

Linne och lax

Vad är nu detta för en korsning av linne och lax? undrar ni. Jo, det ska jag med glädje berätta. Det som skådas är en halvfärdigt klädd korsett som kommer att bäras i hösten första stora pjäs Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater. Det kommer att bli ett visuellt mästerverk - regn på scenen och dräkter i mjölkiga pasteller som går ton i ton men bryts av en kraftig patinering. Bakom kostymplaneringen står rikssvenska Linn Wara, för scenografin Erik Salvessen. Regissör är Ulrika Bengts. Och det är vi, jag och vår teatersömmerska, som syr dräkterna. 

Regn på scenen. Jag menar riktigt regn. Det ställer en hel del krav på hur vi tillverkar kostymerna. Ta till exempel denhär korsetten i linne. Det allra första, som man i och för sig alltid ska tänka på när man jobbar med linne, är att tyget måste tvättas innan man skär till. Linne krymper så mycket som 10% vid första tvätten, och det är en överraskning vi inte vill ha när plagget väl är sytt i rätt storlek. Det ligger mycket arbete bakom en riktig korsett, så här tas inga chansningar. 

 Dräktplaneraren Linn Wara som gör kostymen till Mor Kurage som sin praktik, har många mjölkiga pasteller i sin vision. I många fall är vi tvungna att färga tygerna själva. Pasteller är knepigare att färga än starka kulörer, eftersom pasteller så lätt bryter i fel ton. Jag färgade fyra fem prover som Linn fick välja bland för att få rätt ton på laxen. Maskinfärgerna man köper i butiken finns sällan i pasteller, men det går utmärkt att bara ta en liten del av färgen ur paketet för att få en pastell. Denna fina laxfärg som låter linnets egen färg lysa igenom är en liten hutt av Dylons färg Goldfish Orange. Istället för att ta hela paketets färg till 500 g tyg och få en kraftig orange färg tog jag 20 g färg och 750 g tyg. Det man bör komma ihåg när man färgar pasteller är att saltmängden inte ska minskas trots att färgmängden minskas. Saltets mängd utgår från vattenmängden, inte från färgmängden. Tvätta alltid nyfärgade tyger ett varv med tvättmedel efter färgning, de tenderar att släppa lite överloppsfärg vid första tvätten. 

Korsetten är på det stora hela konstruerad och sydd som en klassisk korsett. Sömmarna är förstärkta med band på insidan. I midjan löper ett tvärgående stelt midjeband som motverkar ansträngningen av sömmarna i midjan. Foder i linne, stödtyg i kraftig bomull. Skenorna är av plastbeklädd stål och återbrukade ur en gammal korsett. En risk uppdagades när jag var tvungen att korta av skenorna och stålet kom fram. Stål + regn = rost. Jag löste det genom att lacka ändorna på skenorna med flera lager lack. Det är fiffigt att inte placera skenor i sömmarna om man vill ha justeringsmöjlighet så länge som möjligt på en korsett. Då kan man ta in och släppa ut sömmarna utan att måsta flytta skenorna varje gång.

Baktill har korsetten en tät snörning. Det viktigaste att minnas när man gör snörningar är att raden med öljetter ska stödas med en skena på vardera sidan. Annars får man en kan som vågar sig. 

Bredvid snörningen finns en liten finess som hör till teatersömnad. Nämligen ett blixtlås som gör att skådespelaren snabbt kan ta sig ut ur korsetten för dräktbyte, utan att behöva få hjälp med snörningen. Det är en hel del praktiskt på- och avklädningstänkande när man syr teaterkostymer. Lika viktigt som att dräkterna ser bra ut på scen är det att de fungerar att ta på och av och gärna snabbare än en blinkning. 

Nu ska jag klä korsettstommen i laxtyget, något jag gör för hand. Hela stadgan sitter i stommen så yttertygets uppgift är enbart att dölja all underliggande sömnadsteknik och att vara dekorativt. När hela den vackra dräkten är klar ska jag presentera den här på bloggen, så får ni se hur korsetten ser ut när den är på. 

Mor Kurage och hennes barn har premiär 24.9. Boka biljetter här.

Silveråterbruk

Igår kunde man träffa Viveka Strömberg på Hantverkarboden i Jakobstad och se hennes sirliga silversmycken.  Det är återbruk i all ära när Viveka förvandlar gamla bestick till användbara smycken. 

- Halsbandet med rosorna är min egen design, berättar Viveka.

Halsbandet är vackert, det påminner mig om Kalevalas halsband Talon Sydän med hjärtan på rad. Men rosenhalsbandet är gjort av fem gamla silverskedar. Själva frågan om vems design som är vems blir knepig i dethär sammanhanget. Rosorna till skedskaften är i sin tur formgivna av någon helt annan, och många av modellerna på Vivekas smycken är sådana som man kan hitta hos andra tillverkare, berättar hon. Viveka är hantverkaren, återbrukaren, själva formgivningen står någon annan för. 

- Min hobby började med namnsmycken, berättar Viveka, sen gick det vidare till mer och mer återbruk, men jag har inte gått någon kurs utan är självlärd. 

Det är populärt med kurser i silversmide och till dem tar deltagarna ofta med gamla bestick att smida om till smycken. Modellerna har de kanske sett att någon annan gjort och det blir en sorts allemansrätt att forma om skedar till de "klassiska formerna". Idéer kan man inte patentera. 

- Nu är silverarbetet ingen hobby för mig längre utan en verksamhet, säger Viveka. Jag har en verkstad tillsammans med min man. En del av maskinerna är vanliga verkstadsmaskiner, såsom pelarborrmaskinen jag använder för att borra hål men också för att slipa smyckena med. Specialmaskiner för smyckestillverkning har jag införskaffat efter hand de har behövts, t.ex. ett verktyg som gör att jag kan justera storleken på ringar och en tumlare som polerar de färdiga smyckena tillsammans med metallkulor, vatten och polermedel. 

Jag beundrar de små klockorna som sammanfogats av ändarna på två skedskaft och tänker på samernas tro att silver och klirr av silver kan hålla onda andar på avstånd. 

- Det är inte mycket som går till spillo, berättar Viveka, nästan allting hittar jag anvnändning för. 

Kläppen i klockorna kanske hade blivit en spillbit om den inte skulle ha passat just där. Kanske kom den från ett ben av dessa söta elefanter som gjorts av gafflar? Halsbanden med elefanter passar såväl stora som små, varför inte som dopgåva eller välkomstgåva åt ett nytt litet barn? 

Är det ditt silverarv du använt som material? frågar jag Viveka som skrattar.

- Nej, det låter jag bli. Några kära skedar från en gammal släkting har jag som jag planerar göra till ett smycke åt min dotter, men annars är det nog loppisfynd jag använder mig av. 

Silver, nysilver, alpacka och rostfritt samsas bland smyckena.

- Silver är mjukt och därför lätt att bearbeta, berättar Viveka, men jag gillar att arbeta med rostfritt stål också, det ger en möjlighet att göra om. Blir man inte nöjd med t.ex. böjen på ett armband så kan man klappa ut det rostfria stålet igen och börja om. 

Viveka Strömberg hittar man också på facebook, på hennes webbsida och i hennes butik på Risöhällvägen i Larsmo. 

Utställning: Mina uttryck av Eivor Nybäck

Collage av Eivor Nybäck

På Galleri Bruno vid Kulturhuset AX  i Bennäs pågår en utställning av textilkonstnären Eivor Nybäck. Mina uttryck består av ett stort antal textila konstverk som visar en mångfald av broderi- och textiltekniker jämte textila smycken. 

- Mina verk uppstår ur minnen, berättar Eivor, i min barndom fanns kvinnor som lärde mig om livet. Det jag skapar är en hyllning till dessa kvinnor och hur de vägledde mig. Jag skapar ur både glädje och sorg. 

På väg ut i livet av Eivor Nybäck

Symaskinskroki av Eivor Nybäck

- Dessa porträtt kallar jag mina symaskinskrokier, säger Eivor och visar ett antal sirliga porträtt. Män och kvinnor, anonyma eller bekanta, har avbildats med skicklig hand i en välavvägd kombination av små exakta handbroderade stygn och svarta linjer som konstnären fribroderat med symaskin. 

- Jag använder sysilke och symaskinstråd när jag broderar. Man kan inte ångra sig, det är för skört för att sprätta upp. Ibland har jag ett gammalt fotografi bredvid symaskinen som förebild, ibland skapar jag fritt, berättar Eivor. Broderibottnarna är gamla textilier, linnehanddukar som blivit fläckiga med tiden. Det blir till en del av konstverken som andas historia, glädje och sorg. 

Eivor Nybäck framför sina symaskinskrokier.

Glänta av Eivor Nybäck

- I textilcollagen utgår jag ofta från en spillbit av material jag hittar. Jag låser mig vid den och låter dess form och färg bli grunden i ett collage. Här är det det röda sidentyget som har jag byggde vidare på, berättar Eivor.

I lä för livet av Eivor Nybäck

Många av Eivors verk är gjorda i mixtekniker där spetsar, gamla knappar, grova stygn, grafiska tryck och sirliga maskinbroderade linjer bildar föreställande eller abstrakta motiv. Utställningen visar på en verklig mångfald, på en konstnär som levt ihop med sitt skapande och sitt behov av att handarbeta under en lång tid. En del verk speglar barndomen, en del nuet. Jag frågar henne om hon någonsin gör något annat än skapar, hur hinner hon?

- Nej, jag gör inget annat, och mitt hus ser ut därefter, skrattar Eivor. 

Utställningen Mina uttryck av Eivor Nybäck är öppen 1-29.7 på Galleri Bruno vid Kulturhuset AX i Bennäs. Gå och se den!

Hantverk i inredning

Vi har precis flyttat till vårt hus. Det betyder inte att huset är färdigt, eller att varje taklist och golvlist är på plats. Tvärtom, det är långt ifrån färdigt, men vi är inne och det är det viktigaste. Tapeterna är på plats, väggfärgen, kaklet (nästan allt), golvet under våra fötter och taket över våra hjässor. Nu är det dags för piffet (och kakelfogarna och listerna och att måla fönsterkarmarna och tusen andra saker -men också piffet). Där vill jag slå ett slag för att lyfta fram hantverk och handarbete, i inredningen. Förutom i virkade plädar och kuddar i lappteknik och sådant, jag vill lyfta fram själva verktygen. Gamla vackra hantverksredskap som kanske inte används så ofta längre, men som man lätt kommer över för en billig peng och som man lätt kan förändra till moderna inredningsartiklar. 

Här har vi en rad gamla flagabräden. Supersnygga blir de med lite svart sprayfärg. Det är enkelt och snabbt och med ekologisk sprayfärg är det miljövänligt också. Utmärkt återbruk. Men, dethär är alltså fråga om sextio-, sjuttio- och åttiotalets flagabräden, inte de rikligt dekorerade från slutet av 1800-talet. De ska man låta bli att spraymåla eller pilla på överhuvudtaget. Dehär pimpade flagabrädena ska jag hänga på väggen bara jag kan besluta mig för vilken av väggarna som ska få äran.

Ett betydligt mer tidsödande projekt är min lampa som jag gjort av en nystkrona. Men ack så jag gillar den. Nystkronan var helt obehandlad, som de ofta är, men jag har betsat den teakfärgad på "insidan" och målat utsidan vit. Knoppen nertill är från en gammal hylla, textilsladden och lamphållaren från Lundagård. Ni får ursäkta mina något korniga bilder men det är faktiskt mitt i natten när jag skriver detta och fotograferingsljuset är inte det bästa. 

Sen vill jag avsluta med ett litet broderat tips innan jag går och lägger mig. Ett fint ordspråk som jag tycker är viktigt att minnas när inspirationen faller på. Skynda dig medan du har lust. Godnatt.

Detalj av broderiet Livets träd av Yvonne Andersson

Hårresande konst

Fotograferat vid Jakobstads museum.

Häromveckan fanns det en liten efterlysningsannons i den lokala blaskan. Någon efterlyste en kvinna vars hår hen ville köpa, och det lät på annonsen som om efterlysaren faktiskt talats vid med den hårfagra om saken, men inte kommit till en konklusion vid deras flyktiga möte... 
 Det florerar rykten om envisa håruppköpare i Österbotten, det spekuleras hit och dit men ingen vet riktigt vad tanken bakom inköpen är. Jag har hört att hen ska spinna garn av håret. Så intressant, tänker jag då, undrar hur det garnet skulle bli att se ut och kännas? Någon kanske tycker det låter smått obehagligt, men vad skiljer människohår från djurhår, egentligen? Hår är proteinfibrer, precis som ull och siden, om man går till grunden. Idag, när vi är vana med alla sorters hårförlängningar, varför kryper det lite i skinnet när vi tänker på gamla smycken av människohår? 

Fotograferat vid Jakobstads museum.

Fotograferat vid Jakobstads museum.

Under 1800-talet och i början av 1900-talet var det populärt med smycken av människohår. Man menar att smyckena blev de arbetslösa perukmakarnas nya inkomstkälla när peruker blev mer och mer omoderna under 1700-talet. Man kan undra vad de livnärde sig på senare, när hårsmyckena i sin tur tappade mark under 20-talet i samband med att kvinnorna började klippa sig korta. 

Fotograferat vid Jakobstads museum.

Fotograferat vid Jakobstads museum.

Både peruker och smycken av hår hörde såklart enbart till de högre stånden. Man kan se det bl.a. på gulddetaljerna som håret kombinerats med. Men det var fattigare hjon som stod för håret som konstverken skapades av. De sålde håret av sitt eget huvud så att säga. Det fanns speciella håruppköpare som reste runt för att skaffa materialet. 

 Eftersom hårsmyckena tillhörde de rika är det fullkomligt naturligt att de inte återfinns på några hembygdsmuseum i nejden. Men vid Jakobstads museum kan man hitta ett antal exempel på den hårresande konsten. Och vilka konstverk det är fråga om.

Fotograferat vid Jakobstads museum.

Fotograferat vid Textilmuseum Tant Vanja i Dals Rostock.

Tänk på alla tusentals hårstrån som ska ligga precis rätt för att smyckena faktiskt ska komma att likna kedjor, nät, kokonger. Det är otroligt. Ett utdött handarbete, tänkte jag, och googlade. Inget försvinner från jordens yta, får man väl säga, men stilen är dock en annan på dessa hårsmycken från 2012. 

Fotograferat vid Fornstugan i Esse.

Ett hårigt exempel från ett hembygdsmuseum vill jag dock lyfta fram. Men det är fråga om ett helt annat hårarbete, ett löshår som användes tillsammans med byns brudkrona. Denhär typen av hårarbeten, samt valkar och andra tillbehör för brudkronor finns spridda också på landsbygdens museer, men när det kommer till själva hårsmyckena är de nog stadsmuseerna förunnade.  

Fälltäcken från insidan

Egentligen är jag ledig nu. Men jag kan inte låta bli att jobba lite, det är så intressant. 

 Inför teaterhösten söker jag fårskinn av äldre modell. De ska senare sys till stora yviga skinnrockar som ska användas i höstens pjäs Mor Kurage och hennes barn. Det tog ett tag innan jag insåg varifrån vi skulle få tag på fårskinnen. Men sen slog det mig - gamla fälltäcken, det är det vi ska använda. Ett par fälltäcken med härkomst från Vörå köpte vi in från Lundagård. Det är ett så fantastiskt gäng att göra affärer med, man berättar vad man är ute efter och så klart har de sett både det ena och det andra på sina inköpsresor. Även om de inte råkar ha föremålen inne för tillfället, så kan man räkna med att de har det inom kort. En dryg vecka tog det innan de kunde erbjuda oss två stora fina fälltäcken. 

Fälltäcken från Vörå, bild Lundagård.

Fälltäcken är gamla handvävda slädtäcken som fodrats med fårskinnsfällar, därav namnet. De är ofta vävda som rakrutiga i tuskaft eller som snedrutiga i enkeldräll eller munkabälte. (Läs mer om traditionella österbottniska täcken här.) Det är fällarna vi ska använda på teatern, själva täckena bevaras sådana som de är.

 Eftersom de två fällarna från Vörå inte räcker i materialväg har jag fortsatt att leta privata försäljare och donatorer. Det var dags för dethär grön- och svartrutiga täcket att skiljas från sin fäll. 

Det här är rätsidan av täcket, färgerna är mycket väl bevarade. Till vänster i bild ser man en söm, täckena vävdes på smala vävar i två längder som sedan syddes ihop till ett bredare täcke. 

På avigsidan är varpen mer synlig. Varpen är i bomull, vilket avslöjar att täcket är nyare än från 1850-talet, det var då bomullen sakta gjorde sin entré. Det gröna täcket härstammar från Katternö, Pedersöre. Det sägs att vissa färger använts mer på vissa orter, men grönt och rött har varit populära i hela Österbotten.

Täcket är stort som en matta, detta är baksidan, själva fällen. 

Vänder man fällen på avigsidan ser man att den är skarvad av sex mindre skinn samt små restbitar. 

Man har tagit tillvara varje liten skinnbit, titta så många små skarvar, alla lika snyggt och prydligt sammanfogade med små stygn. 

Det här fälltäcket, ett blått, var i betydligt sämre skick, flera av skinnen har rämnat precis intill sömmarna. Men det intressanta är att man använt både bruna och vita skinn, det har jag aldrig sett tidigare på något fälltäcke. Det är känt att man i Purmo, Pedersöre, ofta använde blått som basfärg i täckena, kanske kommer det här täcket därifrån, vem vet.

Om man jämför avig- och rätsidan ser man att rätsidan (till höger) tappat väldigt mycket av sin färg. Det är solen som har blekt färgerna. Den rosa färgen är så kallad anilinrosa, en kemiskt framställd färg som började användas efter 1850-talet. Ser man på slitaget är det garnet som färgats i anilinrosa och svart som tagit mest illa upp av tiden. Det svarta kan vara naturfärgat, och då är det troligen järn som försvagat garnet, men det kan också vara en kemiskt framställd färg. 

Det blå täckets fäll är lika snyggt lappad och skarvad som det gröna täckets fäll, men skinnet är väldigt skört och nästan pergamentaktigt. Stygnen är överkaststygn i grov bomullstråd och de har dragits till så hårt att skarvarna ställt sig upp som små åsar. 

Här är ett välbevarat blått täcke från Purmo, också detta med inslag av anilinrosa. Detta har jag dock inte slaktat, det finns på Ålidens hembygdsmuseum.