Räddningen för solfläckar

Ju mer jag tänker på saken, desto mer älskar jag vintagemode. Det är så mycket mera värde i klänningar sydda på 40-, 50-, 60- och 70-talet, i jämförelse med de som är gjorda idag. Emotionellt framförallt. 

 Denhär fantastiska kortkorta klänningen från brytningsskedet mellan 60- och 70-talet är tillverkad i det fullkomligt förfärliga materialet crimplene. Det betraktades som fantastiskt då när det begav sig, stryckfritt och allt, men idag bleknar det rätt fort bredvid sköna naturmaterial. Men, vintage är vintage, man tar smällen av att bära crimplene (materialens motsvarighet till andningsuppehåll) om man älskar klänningen tillräckligt mycket. 

 Den rödblommiga skapelsen som skulle bli årets julfestklänning hade däremot en annan tråkig egenskap som inte är en del av 70-talets charm. Den har nämligen hängt intill ett fönster på en vind sedan den var i bruk på sin egen tid. Och den har sett solen gå upp och ned, varje dag i sisådär 40 år. Det har satt sina spår i form av fula blekta fläckar på det svarta. 

Dock fann jag ett enkelt botemedel mot fläckarna. Jag tog helt enkelt en textiltusch som jag köpt för att märka barnets dagiskläder med, och målade över fläckarna. Först försiktigt för att se om den svarta tuschen möjligen skulle ha annan svart ton än klänningen, men de gick bra ihop så det var bara att måla vidare. 

Före...

... och efter. Klart godkänt. 

Lassfolks Spetsfabrik

Lassfolksk spets i originalförpackning.

Det finns ortsbundna fenomen som knyter samman människor på små orter. Fenomen och sätt att tänka och agera som medan vi lever formar vår kulturhistoria och knyter oss samman. Inte sällan har dessa fenomen anknytning till hantverk och handarbete. Det fascinerar mig otroligt, fastän det är så naturligt, att hantverk och handarbete förenar. Så har det alltid varit.

Det finns människor idag, här i Österbotten, som ser en spets och säger ”den där är gjord på Lassfolks, jag känner igen mönstret”. Ännu idag, 2016, finns det människor vars ögon memorerat de Lassfolkska spetsarnas mönster. Vi ser med särskilda ögon på de spetsarna, på våra spetsar.

Lassfolks spetsbok vid Jakobstads Museum.

Lassfolks band- och spetsfabrik grundades 1911 av Anders Lassfolk. Fabriken producerade vävda band, flätade gummiband, skosnören, sadelgjord och såklart, spetsar. Det är de sistnämnda vi minns. Under de första åren fanns fabriken i en källarbyggnad, men på 1920-talet uppfördes den första fabriksbyggnaden som senare förstorades gång på gång. Som mest hade fabriken 200 anställda, ca 600 spets- och bandmaskiner och producerade 20 miljoner meter band per år. Spetsarna tillverkades i hundratals mönster, man var ledande i landet inom sin bransch. Det var under 1960-talet som storhetstiden varade, men produktionen var igång ända till 1992. 

Ett antal Lassfolkska spetsar vid Kulturgården på Lassfolk i Purmo.

Tänk att vi haft en sådan spetskommers i Jakobstad, man kan inte annat än fascineras. Idag finns Campus Allegro på det ställe där spetsmaskinerna snurrade, precis bredvid Storgatan.  

Spetslakan med dels hangjorda, dels maskingjorda spetsar. 

Nästa gång ni ser ett spetslakan på ett loppis eller på ett av sommarens många loppisrace. Fumla på spetsen, titta noga, lägg inte bort det om spetsen inte är handgjord. Känn efter om det kanske är en Lassfolkspets. För även om spetsen är maskinvävd förknippas spetsar alltid med hantverk. Även om den inte är knypplad av en människohand så har en människohand styrt maskinen som gjort den. Någon har fyllt på trådspolar, försiktigt lirkat upp knutar och lyssnat till det oändliga surret av spetsmaskinen som vävt meter efter meter av kulturhistoria. 

Källor:
Jakobstads museum
Kulturgården på Lassfolk
Kulturosterbotten
Fazer

Ananasmönster

Som en del av en större tanke fick jag plötsligt en sån grym lust att planera ett ananasstickmönster. Sagt och gjort. Mitt normala ritprogram Corel Draw är dessvärre ur bruk för tillfället vilket medför att jag är så illa tvungen att lära mej mer och mer i Adobe Illustrator istället. Det är en bra sak, men ingen smal sak. Kommandon och termer som kallas på ett visst sätt i Corel kallas något helt annat i Illustrator. Bara att acceptera. Här är ananasen i alla fall. Nio maskor i bredd och sjutton på höjden.

Återbruka mönster

I handarbete går det mode och trender som i allt annat. Vem har inte sett trasmattesockan vina förbi på sociala medier och bloggar på sistone? En googling visar att den hängt med i snart ett halvår. För min del är trasmattesockan ännu oprovad, och det har förstås att göra med att jag hellre mönstrar själv än låter slumpen avgöra. Enkelt är det förstås om man bara vill sätta sig och slösticka framför teven att ha självmönstrande garn, så kanske någon gång blir det av...

 Men, för den som söker planerade mönster att använda här och var på sockskaft med mera, så är, som jag tidigare nämnt, gamla vävda alster utmärkta inspirationskällor. Från vävda textilier kan man återbruka mönster både till stickat, flerfärgsvirkat och broderat. I dethär inlägget visade jag mina första väggranesockor. Sedan dess har jag tagit för vana att alltid knäppa en bild med telefonen när jag ser gamla väggranor, vilka man hittar titt som tätt på loppisar. Samma sak kan man förstås göra med mattor, dukar, handdukar, osv. Mönstret nedan har en rapportbredd på åtta maskor. 

Babysockor med rävar

Min mormor bjöd inte ofta på Pihlaja-karameller, eller rävkarameller som de heter i folkmun. Hon bjöd på mycket annat, Makupala och Pectus och dedär papegojkaramellerna som också de kom i en fin förpackning med en sorts soluppgång. Men dendär räven, Pihlaja-räven, den har nog snarast blivit en nationalsymbol för oss. Och nationalsymboler ska som bekant inkludera, bjuda in och vara något vi är stolta över, inte något vi hotar och exkluderar med. Rävsockor vore väl ypperligt att sticka som välkomstgåva till asylsökande, eller hur?

Vänligen observera att jag inte är den första som gjort Pihlaja-räven till ett stickmönster, och knappast den sista. Novita har till exempel mönster både till mössa och sockor i vuxenstorlek. Men inget rävdiagram har till fullo motsvarat mina förväntningar. Pihlaja-räven liknade helt enkelt inte tillräckligt mycket originalet. Därför gjorde jag ett eget diagram, och blev äntligen nöjd. 

 Sådana små babysockor blev till lille Måns och hans kusin Otto. Det går förstås att sticka i vilka färger man vill, det blir nog jättefint med orange rävar på ljusgrå botten till exempel (utmaningen antagen), men dessa färger tyckte jag kom närmast originalfärgerna på karamellpåsen. Det röda är Gjestal Maija 204 och det gula Teetee Pallas 17. 

Här är diagrammet, och gör man klassiska sockor stickade från skaftet stickas räven såklart uppochned. De svarta ögonen broderar man på till sist. 

 Den här sista bilden vill jag visa för att ni ska förstå att min bebis gymnastiserar liksidigt, först viftar han med vänsterfoten och sedan med högerfoten, haha! Underbara unge. <3

Traditionellt och trendigt korndrällsbroderi

Det är alltid lika roligt när man hittar en ny handarbetsteknik som man inte känt till förr. Man samlar lite mer information, och det börjar pirra i fingrarna, man vill genast prova. 

 En ny kurs som Pedersöre MI ordnar med start 7.9 heter "Sy i korndräll" och väcker mitt intresse. Det visar sig vara en kurs i en broderiteknik som var stor på 30- och 40-talet. Den användes för att dekorera diskhanddukar och andra kökstextilier, och försvann sedan i takt med diskmaskinens introduktion. På engelska kallas tekniken swedish weaving, huck weaving, huck embroidery eller huckaback, men hur jag än letar hittar jag inget riktigt svenskt namn för den. Korndräll syftar nämligen på broderingsbottnen, ett oliksidigt bomullstyg i fyrskaft där den ena sidan, den man broderar på, har flotterande trådar i varpriktning. Det är genom att trä broderingstråden under dessa trådar som man syr sitt mönster, och det är också de trådarna som gett tyget sitt namn, då de bildar små korn på tygets yta. Man kan använda andra broderibottnar också, panama (tuskaft med två eller flera trådar i varje inslag och varptråd) eller vanlig aidaväv är två exempel. 

 Min första tanke är att korndrällsbroderi påminner om broderierna man gjorde på våffeltyg i lågstadiet, och det är inte alldeles långt från sanningen. Principen är densamma, man skapar mönster genom att trä broderingstråden under flotternade trådar och broderiet sys alltså i sin helhet på ena sidan av tyget och syns överhuvudtaget inte på baksidan. I denhär videon ser man tydligt både tekniken och tygets struktur. 

Man hittar lätt många tradtionella exempel om man letar på nätet med söktermen swedish weaving eller något av de andra engelska namnen. Löpare och handdukar med bårder i rödbrunt eller gulgrönt ser rätt trista ut, men det går förstås också att brodera trendiga mönster och motiv. De fyra kuddarna hittade jag på etsy. Det ser rätt tidskrävande ut, kan man tycka, men ta en titt på textilen nedan istället, alternativen på motiv är som vanligt oändliga. Det är fascinerande hur man kan ta vilken gammal traditionell teknik som helst och få den att bli trendig med rätt färger, proportioner och mönster. Och så finns det fantastiska vintagemönster som håller för tidens tand. Handduken i översta bilden kunde vara gjord 2015, men härstammar egentligen från 1940-talet. 

 Korndrällsbroderi är definitivt något som bör testas. Det beskrivs som rena rama avslappningen dessutom, och lite handarbetsterapi är ju aldrig fel.

Källa: Nordic Needle

Lappteknik: snabba trianglar

För några månader sedan hittade jag en fin femtiotalsstol på loppis. Tyget var inte original utan en mörk manschester från sjuttiotalet och benen var rätt slitna. Med ett nytt sitsöverdrag i modern lappteknik med geometriska former och lite vitfärg på benen blev stolen som ny igen. Eller egentligen, bättre än ny, jag ogillar nytt. 

Efter

Före

Lappteknikmetoden jag använde mig av kallas snabba trianglar och är ett särdeles finurligt sätt att sy triangelmönster på. Nedan följer en beskrivning av metoden.

Du behöver: bomullstyg i mint, ljusgrått och mörkgrått, rullkniv och skärunderlägg, symaskin och sytråd.

1. Skär till  två  kvadrater i olika färg med måtten 8x8 cm (inklusive sömsmån). Av två kvadrater får du två triangelrutor med slutligt mått 5x5 cm.
2. Placera kvadraterna på varann räta mot räta och kant i kant. 
3. Märk ut den diagonala mittlinjen t.ex. med blyerts.
4. Sy en linje på var sida om diagonalen på pressarfotsavstånd (0,7 cm). 
5. Klipp upp längs diagonalen. Pressa enligt regeln ”sömsmånerna vänds alltid mot det mörkare tyget”.
6. Kontrollera måtten på rutan, skär bort extra tyg så att rutan mäter 6,4 cm både på höjden och bredden (5 cm + 2x pressarfotsbredd 0,7 cm för sömsmåner).
7. Sammanfoga triangelrutorna enligt mönstret. Sy först ihop långa rader av rutor och sammanfoga sedan raderna.

Mönstret tills stolen planerade jag som en stjärna i tre färger, ljusgrått, mörkgrått och mintgrönt. 

Snabba trianglar under arbete.

Hopsydda snabba trianglar

Den färdiga stolsitsen

Mönstren som finns runtom oss

Tittar man sig omkring lite extra ser man att världen är full av repetitiva mönster, perfekta att omvandla till stickmönster (eller broderi- eller flerfärgsvirkningsmönster). Enkla former går att omvandla till småskaliga mönster, lämpliga för babyplagg, sockor, vantar och annat smått. Denhär rostiga plåten med plustecken ger positiv energi, och det är aldrig fel att omge sig av sådant.

Plusplåt, rapport

Plusplåt, upprepat mönster

Exteriören på ett gammalt hus blir till ett grafiskt mönster. Lite flera maskor per rapport krävs, men mönstret kan också användas på såväl stora som små alster. I omvandlingen dyker det plötsligt upp en fläkt av sjuttiotalet, kanske beror det på färgsättningen. 

Pärttor, rapport

Pärttor, upprepat mönster

Knepigast är de runda formerna, man blir ofta tvungen att använda rätt många maskor för att få dem att fungera. Men, man bör komma ihåg, mönstret behöver inte bli exakt lika som förlagan, det är ju desto bättre om det lever sitt eget liv. Dehär fina gula formerna pryder i originalversionen ett bokomslag, men i omvandlingen till mönster påminner de mig om kantareller (som jag för övrigt åt idag). 

Kantarell, rapport

Kantarell, upprepat mönster

Sockor av väggrana

Gamla vävda väggranor existerar i överflöd på loppisarna. För länge sedan var de moderna att ha på sina väggar, där de också fyllde en funktion, de förbättrade ackustiken i rummet märkbart. Men numera är de flesta förpassade till vindar och just loppisar, känns det som. De gamla ranorna är dock utmärkta inspirationskällor när det kommer till mönster att återbruka i nya produkter. 

Denhär käcka ranan härstammar troligen från sjuttiotalet. Den är vävd av yllegarn på bomullsvarp i ripsbindning och har ett färggrannt grafiskt mönster bestående av tandade ränder, prickar och linjer. Mönstret tycker jag är fantastiskt snyggt, men färgerna är kanske inte mitt första val, dock har de en viss charm i sin kraftighet. 

Ranan inspirerade till ett par färggranna sockor, där mönstret är en fri tolkning av det ursrpungliga, och där en del av färgerna är utbytta till mer diskreta nyanser. Garnet är Gjestal Maija och färgerna är de som råkade finnas hemma från tidigare projekt. Maija är ett förhållandevis tunt och rätt löst tvinnat garn, så det är inga slitstarka sockor, snarare finsockor. Sådana man tar med sig när man går på besök hos någon som har gamla trägolv.

Intarsiastickning, del 2 / My Little Pony-tröja

Nytillverkad My Little Pony-tröja

Kanske någon undrar vad det var för ett pastelligt litet verk som tog form i förra inlägget om intarsiastickning. Här kommer svaret, en replika av en My Little Pony-tröja som jag själv bar på 80-talet. 

 Ni vet hur man minns vissa plagg ur sin barndom med glädje (och andra med förskräckelse). Stickade tröjor var det aldrig brist på hos oss i ett hus där mor, mormor och syster stickade konstant. En av mina favorittröjor var en ljusblå tröja som mamma hade stickat, motivet var en My Little Pony. När hon och jag sökte en stund bland gamla barnkläder hittade vi den och jag kunde påbörja projektet: att sticka en ny My Little Pony-tröja till nästa generation.

Originalet från 80-talet

Såhär såg det fantastiska originalet ut. Något mönster fanns såklart inte kvar, men med hjälp av Google som tog mig till ett stickforum kunde jag snart datera mönstret till 1987. Jag fick också veta att ponnyn i fråga heter Confetti och ser ut såhär. Den utkom i G1-serien 1984-1985 och var en regnbågsponny med mångfärgad man och svans.
 I brist på mönster körde jag in bilden på originaltröjan i mitt grafikprogram och en bild på hur den riktiga ponnyn såg ut. Sen arbetade jag fram ett nytt mönster och gjorde ändringar för att få fram ännu mer likhet. En betydande ändring är storleken, min originaltröja var gjord i storlek 104/110, lämpligt åt en 4-åring ungefär. Den nya tröjans storlek skulle bli 62/68. Jag gjorde provlappar och använde en annan babytröja att jämföra storleken med när jag räknade ut mask- och varvantal.

Nya mönstret i storlek 62/68, ännu utan kontur

Själva stickmetoden var som jag nämnde i förra inlägget intarsiastickning. Det funkade utmärkt för denhär typen av motiv. Som mest hade jag 10-12 små nystan på ett varv, då löns det att göra sitt yttersta för att undvika trassel, men med de små rosettnystanen är det inget problem. Också avigsidan blir väldigt smidig och snygg med intarsiastickning. Ett hett tips är att hela tiden fästa garnändor medan arbetet pågår, på så vis undviker man i ännu högre grad allt trassel. 

Avigsidan av nya mönstret, utan kontur

My Little Pony med broderade konturer och confetti på baken

Efter att jag stickat ponnyn klar samt resten av delarna till tröjan, broderade jag med hjälp av en sybåge konturerna och de små confettina på ponnyns bakdel.

Garnen jag använt för detta projekt är: bottenfärg Novita Pikkusisko mintgrön 32, Drops Baby Merino vitt 01, turkos 10, rosa 07, Sandnes Babyull Lanett aprikos 4405, Novita Ipana ljusgult 208. Ögat gjordes av ljuslila och svart restgarn och konturerna broderade jag med tunnare svart bomullsgarn.