Ju mer jag tänker på saken, desto mer älskar jag vintagemode. Det är så mycket mera värde i klänningar sydda på 40-, 50-, 60- och 70-talet, i jämförelse med de som är gjorda idag. Emotionellt framförallt.
Denhär fantastiska kortkorta klänningen från brytningsskedet mellan 60- och 70-talet är tillverkad i det fullkomligt förfärliga materialet crimplene. Det betraktades som fantastiskt då när det begav sig, stryckfritt och allt, men idag bleknar det rätt fort bredvid sköna naturmaterial. Men, vintage är vintage, man tar smällen av att bära crimplene (materialens motsvarighet till andningsuppehåll) om man älskar klänningen tillräckligt mycket.
Den rödblommiga skapelsen som skulle bli årets julfestklänning hade däremot en annan tråkig egenskap som inte är en del av 70-talets charm. Den har nämligen hängt intill ett fönster på en vind sedan den var i bruk på sin egen tid. Och den har sett solen gå upp och ned, varje dag i sisådär 40 år. Det har satt sina spår i form av fula blekta fläckar på det svarta.
Dock fann jag ett enkelt botemedel mot fläckarna. Jag tog helt enkelt en textiltusch som jag köpt för att märka barnets dagiskläder med, och målade över fläckarna. Först försiktigt för att se om den svarta tuschen möjligen skulle ha annan svart ton än klänningen, men de gick bra ihop så det var bara att måla vidare.
Före...
... och efter. Klart godkänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar