Nytt projekt med romber

I min mammas garnkorg ligger ett nytt projekt med romber, ett beställningsarbete från mig. Eftersom min tid är begränsad med heltidsjobb och en busig tvååring ber jag henne ofta fixa större projekt åt mej, något hon gärna gör. Detta ska bli till en skrytfilt (läs mer om tidigare skrytfiltar här), en virkad dito och denna gång med romber som form. 

Efter ett antal tester är det denna virkade ruta som används, och nere ser ni en svartvit monteringsanvisning. Spännande att se hur det blir!

Lettiska vantar

Som jag nämnde i förra inlägget, var ett av mina mål med resan till Riga, Lettland, att införskaffa ett par äkta lettiska mönsterstickade vantar. Länge har jag tittat på motiv och mönster på Pinterest, så det var spännande att få se den "äkta varan". En av de första butikerna där jag hittade lettiska vantar var Musmaja på Kaleju iela 7 i den gamla stadsdelen av Riga. Det var helt klart i den delen av staden man skulle sköta sin eventuella souvenirshopping. Musmaja hade enormt mycket hantverk av alla de slag, men jag koncentrerade mig på vantarna. Det fanns långt över hundra olika modeller. Alla var stickade med tunt, tunt yllegarn, inte olikt det kardgarn som används när man väver våra traditionella folkdräktstyger. Känslan blir robust och lite stickig, men tack vare att garnet är så tunt och rätt hårt spunnet blir mönstren väldigt detaljerade och stilrena.

Det var otroligt svårt att välja ett par vantar. Dessutom var de utspridda här och var i hela butiken så att få en översikt var omöjligt. Storlekar varierade, liksom priserna, men de allra flesta vantarna kostade kring 35€. De vita med stjärnor var mina favoriter från Musmaja, men lite för små så de fick vänta på nästa köpare. Jag provade och provade och gick slutligen ut utan några vantar alls. 

Medan vi vandrade runt i gamla stadsdelen lade jag märke till att man också sålde "lettiska vantar" på de många krimskramsstånden som är specifikt ämnade för turister. Efter en snabb titt kunde jag konstatera att vantarna i stånden var stickade i förenklade mönster med grovt garn, och inte ens handgjorda. Det var absolut inte vad jag var ute efter. Istället sökte jag reda på flera design- och garnbutiker för att hitta äkta lettiska vantar. 

På Hobbywool på Maza Pils iela 6, hittade jag superfina DIY-förpacknngar för den som vill sticka egna vantar med lettiska motiv och med rätt garn. De hade också färdiga exemplar, men inte heller där var det någon färg- och mönsterkombination som kändes riktigt rätt. Hobbywool har också en jättefin webbsida med någar gratismönster på vantar. 

 Slutligen hittade jag mina vantar på Tines. Tines hade både en konkret butik på Riharda Vagnera iela 5, men också ett litet stånd vid ett närbeläget torg, alldeles invid The Cat´s House på Meistaru iela 19. Där blev det affär, ynka 19€ gav jag för ett par handstickade vantar som tilltalade mig från början till slut. Färger, mönster, och alla de underbara detaljerna. 

Lettiska vantar i grått, svart, rött och vitt fick det bli, med en liten bård och uddkant. Jag blev speciellt förälskad i den fina etiketten med texten "Lovingly hand-knit by latvians grandmothers". 

Riga

Vi har varit på minisemester till Riga i Lettland. Två saker hade jag på min inköpslista, lettiska vantar och te. Bägge souvenirerna hittade också sin väg hem i kappsäcken. Traditionella stickade lettiska vantar har getts som gåva av blivande brudar till sina fästmän och också till de som hjälpte till vid ordnandet av bröllop. Mönstren och motiven finns i tusentals versioner. Det visade sig att det svåraste i vantprojektet var att välja färg och mönster, när alla vantar var vackra på sitt sätt. Mer om detta i kommande inlägg. Bilden visar en hög med maskinstickade lettiska halsdukar i typiska grafiska mönster. 

Över gränserna

Det är roligt med gränsöverskridande handarbete. Oväntade korsningar blir oftast de allra intressantaste, att t.ex. testa udda material på udda ställen eller att överskrida (eller under-) storleken från det invanda. 

 Att gå över gränserna kan vara så enkelt som att använda ett mönster som är tänkt för ett handarbete till ett helt annat. Som här, en hundtandsruta är vanligen vävd. Här är den stickad, och det blir fenomenalt. 

Hundtanden finns på en väska i Lisen Kålls väskkollektion i svartvita grafiska mönster. Väskorna kan köpas på Hantverkarboden i Jakobstad. 

 För övrigt är vi tillbaka i Vasa och det betyder att hösten är på intågande. Jag har nött hål på mina grå ekologiska yllesockor och det i sin tur betyder att jag blir tvungen att lappa dem. Jag får väl leta upp några roliga lappningsmetoder. För tack och lov kan man använda yllesockor fastän man har golvvärme. Känslan i vårt ekgolv gör sig allra bäst mot yllesockor, helt okej mot bara fötter och sämst mot strumpor. Så är det med sträva matta golv av den moderna typen. Men nu är det verkligen läggdags, det hör (läser) man. 

Gamla vävtekniker hyllas i smycken

Bandgrind av Åsa Broo. Foto: Memento/Linda Tallroth-Paananen

Vid Hantverkarboden fortsätter smyckestemat under Jakobs Dagar-veckan. Onsdagen är Åsa Broos dag och vi får se hur man väver vackra armband på hennes miniatyrbandgrind. Bandgrinden tog Åsa fram under projektet Handante som pågick i Pedersöre 2013-2014. Produkten fick medvind när Åsa vann pris för årets nya produkt på Suomen Kädentaidot-mässan i Tammerfors 2014. 

 Att Åsa brinner för gamla vävtekniker ser man tydligt i hennes nyskapande produkter som inte bara bevarar gamla hantverkstekniker, utan även uppmuntrar till att handarbeta. Förutom bandgrinden, som är både redskap och smycke i sig, har Åsa formgett korsstygnskexet. Korsstygnskexet är ett litet träsmycke som tillåter bäraren att själv brodera sitt motiv. Åsa tipsar om att man kan brodera gamla vävmönster, t.ex. tuppfjät som här i gult.  

Korsstygnskex av Åsa Broo. Foto: Memento/Linda Tallroth-Paananen

Korsstygnskex av Åsa Broo. Foto: Memento/Linda Tallroth-Paananen

Hantverkarboden finns på adressen Visasbacken 4 i Jakobstad. Varje dag denna vecka förevisas ett nytt hantverk, produkterna som framställs är smycken. 

SparaSparaSparaSpara

Lappa jeans med sashiko-broderi

Det stora hålet på mina jeans är numera ett minne blott. Det är lappat och åtgärdat med den fantastiska japanska sashikotekniken (läs mer om tekniken här). Det tog ett par timmar att göra dethär broderiet som är ca 15 x 10 cm stort, och det hade tagit ännu längre om jag hade följt teknikens alla små regler. (Mer om dem en annan gång.)

Hålet på jeansen fanns där redan när byxorna var nya, det hörde nämligen till designen, som det ju ofta gör nuförtiden. Snabbt blev det opraktiskt emedan jag jämt fastnade med foten i det när jag tog på mig byxorna. Så rätt fort var det riktigt stort och fult. Det var då jag hittade sashiko. 

Istället för att inhandla ett antal specialverktyg använde jag mig av det jag hade hemma. En helt vanlig kanavanål och en halv docka broderitråd fick agera sashikonål och sashikotråd. Tyg till lappning klippte jag ur en avlagd jeanskjol. Egentligen hade lappmaterialet kunnat vara ljusare, men med avigsidan utåt blev det i alla fall lite bättre. Lappen nålade jag fast trådrakt på undersidan av hålet. De allra längsta trådarna putsade jag bort från hålets kanter för att de inte skulle trassla in sig med broderitråden. 

Dags att börja på. Till sashiko används ingen sybåge. Däremot är det betydligt lättare om man ritar upp ett rutsystem på tyget med en textilpenna som går att putsa bort. Är man för ivrig eller lat för det kan man också köra direkt, vilket var jag gjorde - klockan var ändå halv elva på kvällen när jag började brodera. Tilläggas kan att fönsterljuset tog slut innan jag var klar klockan halv ett, men det fick duga i alla fall. Tanken var att mitt första sashikobroderi helt enkelt får visa spår av handen istället för att vara perfekt. 

 Man syr först de vågräta och de lodräta stygnen var för sig, linje för linje som vävsöm. Innehåller mönstret diagonala stygn och detaljer sys de till sist. Mitt mönster består av plustecken och har således bara lodräta och vågräta stygn, det blir alltså två arbetsskeden. Stygnen är vanliga tråckelstygn, upp-ner-upp-ner. Stygnen som ligger på rätsidan ska vara längre än de som ligger på avigsidan. Man trär många stygn på nålen samtidigt för att få ett bra flöde. 

Ett halvfärdigt arbete med 168 stygn. Det är intressantast att sy precis över själva hålet. Kanterna på lappen på undersidan tangerar broderiets yttersta stygn. 

När alla vågräta stygn var på plats var det dags för de lodräta. I dethär skedet lade jag märke till att det hade varit smartare att börja med de lodräta stygnen, speciellt med tanke på att jag hoppade över skedet där man markerar sömnadslinjerna. Mina jeans har nämligen förutom sin diagonala denimrandning i tyget även en lodrät randning. Hade jag börjat med de lodräta stygnen hade broderimönstret förmodligen blivit lite noggrannare, lite rakare. Men inte rev jag upp 168 stygn för det. Jag konstaterade bara att jag kan göra annorlunda nästa gång och broderade vidare.

Här ser man det färdiga broderiet som numera pryder det högra låret. Denhär tekniken rekommenderas varmt, för den är rolig, funktionell, enkel och snygg. Dessutom förlänger den livet på favoritjeansen. Sashiko + boro = kärlek. Nu är nästa steg att lära sig alla regler och då kommer jag säkert att skämmas över alla fel jag gjort här, men det struntar jag i just nu. Plus plus plus. Positiv energi är vad som gäller. 

Sashiko - japanskt broderi

Bildkälla.

Det är ett stort hål på mina jeans. Det var ett hål på dem redan när jag köpte dem, men det har liksom växt med tiden. Det är mitt framme på höger lår och jag brukar fastna med foten i det när jag tar på mig byxorna, vilket gör att hålet oundvikligen växer sig större och större. Det är sällan en bra sak att ha stora hål på sina byxor, men just nu är det något som inspirerar mig massor och som har gjort att jag har hittat en helt ny broderiteknik - sashiko.
 Sashiko är ett japanskt funktionellt broderi. Ursprungligen är det ett sätt att handquilta ihop flera lager tyg för att få fram varmare och stadigare material. Men, som vanligt när japanerna gör något så är det i form av dekorativ perfektion.
 Boro är en annan japansk term som betyder ungefär trasor och som syftar på textilier som lappats och stoppats många gånger om. När man kombinerar sashiko och boro får man otroligt vackra stoppade broderier där traskanter och slitage kombineras med små stygn i perfekta mönster.

 Sashiko broderas för hand med grov bomullstråd och just nu ser man en hel del jeanstyg som broderibotten. Tekniken broderas som vävsöm och består av linjer och grafiska mönster. Man använder ingen broderiram eller sybåge, däremot finns ett annat litet tillbehör som är en sorts långfingerring med en perforerad platta som placeras inne i handflatan. Den används för att skjuta nålen genom tyget.
 Sashikomönstret ritas ofta först på papper och kalkeras sedan till broderibottnen. Först sys vågräta och lodräta linjer och senare diagonaler och detaljer. Man trär nålen upp och ner genom tyget många gånger (tråckelstygn) innan man drar igenom den. Här finns en bra video där tekniken visas.

Det finns ytterligare en mängd regler för hur sashikostygnen får och inte får mötas, men det är ett senare kapitel. Första steget för den som vill testa att kombinera sashiko och boro är att söka upp till exempel ett par trasiga jeans samt ett tyg i liknande färgskala som ska användas som botten i lappningen. En nål behöver man, 0,5-0,7 mm grov, och nålsögat får gärna vara av samma grovlek som resten av nålen. Tråden ska vara i bomull och hårt tvinnad, det finns speciell sashikotråd liksom det finns speciella sashikonålar, men i en första test kan man gärna ta det man har hemma och testa sig fram. Så tänker i alla fall jag göra, och jag visar såklart hur arbetet framskrider allt eftersom.

Bildkällor hittas i mitt pinterestcollage Embroidery (broderi). Där finns också flera inspirationsbilder.

Moderna väggranor

Vi håller på och färdigställer de sista ytorna i vårt hus och snart blir det dags för inflyttning och inredning. Mycket kala väggytor och öppen planlösning, som många hus har idag, såväl äldre som nyare, ger en rätt otrevlig ljudatmosfär. Kakelgolv och betong gör att ljudet studsar riktigt hårt och skapar eko som ringer i öronen. Ett sätt att mjuka upp atmosfären och akustiken är att införa textilier i hemmet. Men det ska inte vara några fjuttiga chiffonghängen utan rediga grejer. Stoppade möbler, tunga gardiner med mycket veck och skrymslen, tjocka mattor och stora textila väggbonader lättar upp stämningen och akustiken betydligt.
 Jag avskyr gardiner. Allra helst skulle jag leva helt utan gardiner, men för husfridens skull jobbar jag på att hitta några modeller som tilltalar mej. Makramé vore underbart, och säkert hjälper det litegrann mot jobbigt eko, i alla fall mer än vad en slät och rak panelgardin eller en tunn voilégardin gör. I makramén finns flera mysiga skrymslen för ljudet att studsa omkring i.

Uråldrig väggrana fotograferad på Rackstadsmuseet.

Textila väggbonader i all ära, men det känns inte jätteangeläget att ta in en gammal rana från sjuttiotalet, inte heller en ännu äldre rana i form av t.ex. ett granntäcke även om jag gillar att ta vara på det uråldriga. Det som däremot känns jätteangeläget är moderna väggranor som utvecklats från gamla. Visst är det fantastiskt när någon korsar en gammal teknik med något som känns ultramodernt och resultatet på något vis blir alldeles obeskrivligt självklart och helt rätt. Det gillar jag skarpt. En av dessa väggranor får mycket gärna flytta in hos oss. Naturmaterial, ylle, trä, lin och bomull, geometriska former, kontraster, djup och rymd, mjukt mot hårt, tjockt på tunt. Så fantastiskt fint att jag genast vill ha en väv (fast det vill jag minst en gång om dagen) eller åtminstone vill lämna in en beställnign hos en vävkunnig - jag har mina kontakter.

Inspirationsbilderna och ännu flera sådana finns på min pinterest-tavla Weaving där man ockå hittar bildkällorna.

Prickiga lappar och våffeltyg

I torsdags när jag kom till jobbet väntade en lapp på tillskärningsbordet. "Herr Nilssons och Pippis lapptäcken får sys ihop" stod det. Ja, det är alldeles sant. Hur bra kan ett jobb vara? 

 Vårens stora familjepjäs på Wasa Teater är Pippi Långstrump, och den blir verkligen ett visuellt underverk. Vi tillverkar dräkter i full fart och delar av scenografin, allt enligt designern Heidi Wikars lekfulla vision fylld av glada prickar, ränder och trianglar. Färgerna är karamelliga och tygen hon valt ut har härliga strukturer och mönster. Pippis lapptäcke går i rosa, orange och vitt. Rutorna är stora kvadrater på 30x30 cm. Rutor som går snabbt att sy men blir jätteroligt och festligt tack vare alla grafiska prickar och ränder. Herr Nilssons lilla lapptäcke har mindre kvadrater som går i lila, limegrönt och orange. En detalj jag verkligen gillar och som är ett superbra tips är att baksidan på lapptäckena görs i våffeltyg. Vilket fantastiskt material alltså. Mjukt och fluffigt med mysig struktur och bäst av allt, 100 % bomull och ingen jobbig fleece som sprider mikroplastavfall omkring sig, ett utmärkt tips. Fram för mera våffeltyg. 

Lappteknik på oväntat ställe

Det allra bästa sättet att använda inspiration fritt är enligt mig att korsa två eller tre områden eller termer som traditionellt sett inte ”hör ihop”. Oväntade korsningar blir ofta bäst. Jag inkluderade en gång lappteknik i en brudklänning. Det blev förbannat fint måste jag säga, eller vad tycker ni? Här följer lite historik om lappteknik som jag forskade i vid tillfället, samt mina tankar om hur man kan och bör frångå att enbart använda en teknik så som, och där, den brukar användas.

Överlopps tygbitar, loppismaterial och andra gamla trasor som man sparar på hög för att använda senare delar ibland en begränsning - de räcker inte till. Lappteknik är lösningen på dilemmat, men lappteknik för av gammal vana gärna tankarna till småmönstrade bomullstyger, sammanfogade i kontrasterande eller schatterande geometriska mönster. Täcken. Lappteknik blir alltför ofta till täcken. Och inget fel med det, men jag uppmuntrar gärna till att bryta mönster i kreativitetens namn.

Lappteknikens grundpelare är geometriska former. Mindre bitar sammanfogas i olika mönster till större block. Ett färdigt lapparbete är vanligen gjort av många likadana block, som liksom lapparna de består av kan ha en mängd olika geometriska former. Lika, fast ändå lite olika, grupper av kuber eller trianglar, ränder, romber, eller hexagoner blir till helheter i blocken. Om man tittade på sammanfogade block på tillräckligt långt håll skulle man återigen hitta ett fortlöpande mönster, skapat av oändligt med småmönstrade snuttar av sådant som blev över. Det ligger många flitiga arbetstimmar bakom lappteknik. Ibland genomförs arbetet i grupp under lysrörsljus, ibland hemma i symaskinshörnan. Identiska block läggs på hög för att senare sammanfogas. De gamla metallmaskinerna syr de vackraste stygnen. Och allt som oftast är det täcken som ser dagens ljus. Täcken, kuddar, väskor. Men det behöver inte vara så. Man får och bör tänka utanför lådan med småblommiga lappar.

Lapptekniken är ett resultat av sparsamheten, ur det faktum att man i sämre tider måste ta vara på allt man kunde. För länge sedan när kläder och textilier främst hade en skyddande funktion som hjälpte människan att överleva föddes lapptekniken. Små bitar gjorde ingen nytta var för sig, men tillsammans kunde de göra underverk. I dekorativa sammansättningar bildades större tyger av spillbitar, och vips hade man skapat sig en tillgång. Täckena skyddade både mot kyla och mot hetta, allt enligt behov. Det äldsta bevarade lapptäcket är en kinesisk mosaik av sidenremsor som använts till att svepa en urna i. Dateringen är knepig, men det tros härstamma från så längesen som 1450 år före vår tideräkning. Kineserna var inte ensamma om sin teknik, det finns rester och spår av lapparbeten från Nordafrika, Persien och Egypten också. Redan då var det samma typ av kreationer man skapade; täcken, kuddar, och väskor men också tält. Tälten har vi frångått, men vad gäller det övriga får man väl påstå att det är som det alltid varit.

På 1000-talet nådde lapptekniken till Europa via bonader och fanor som korsfarare hade med sig. Till Norden kom den genom engelsmän, holländare och spanjorer, via Amerika och tillbaka. Det räckte ända till 1600-talet innan lapparna hittade sin väg tillbaka över havet till nordborna, och ytterligare nästan 300 år innan genombrottet kom bland folket. Då, i slutet av 1800-talet var det självklart att ta till vara alla småbitar. Det var främst ylle och linne i lapparna på den tiden, men ju vanligare bomullen blev desto vanligare blev den också i lapparbeten. Som en naturlig del av textilförråden ökade lapptäckena under ett tiotal år, men på 1930-talet minskade det idoga fingerfärdiga hantverket då fler började ha råd med fabrikstillverkade plädar och filtar. Att ha lapptäcken blev ett tecken på fattigdom, och det räckte ända till 1970-talet innan lapptekniken igen fick ett rejält uppsving.

Variationsmöjligheterna med lappteknik är många. Inte bara när det kommer till former och storlekar, med färger, toner och därtill mönstrade lappar är de eventuella slutresultaten på lapparbeten oräkneliga. Genom att variera kontraster mellan ljust och mörkt, använda lappar ton i ton med varandra, lappar i harmoniserande färger eller i komplementfärger, har man hela världen öppen för sig. När man därtill adderar valmöjligheterna i material, transparens, grovlek på strukturer och efterbehandling är alternativen astronomiska. Varför skulle då lapptekniken begränsas till att användas i täcken, kuddar och väskor?

En av de vanligaste efterbehandlingarna är quilting. Quilt är dels ett engelskt sammanfattande ord för all typ av lappteknik, dels syftar det på täckstickning. När man quiltar syr man ihop de färdigt sammanfogade lapparna och blocken med ett foder och ibland också ett mellanfoder eller en vadd. Andra efterbehandlingar kan vara dekorativa sömmar, konturstickningar eller färgning av ett färdigt sammanfogat lapparbete. Tillverkar man ett material för kläder har man därtill ett stort antal möjligheter att variera slutresultatet vid tillskärningen. Tänk på pixlar, vad är de annat än lappar i ett enormt lapparbete? Mosaik likaså, så glöm de småmönstrade mångfärgade täckena som först dyker upp när man nämner lappteknik. Det är en oändlig källa till innovativa kreationer, och ett fantastiskt sätt att återanvända textilier och ta vara på restbitar.

Lappteknik är inget som måste begränsas till vare sig bomullstyger eller täcken, väskor och kuddar. Inte osagt att det är praktiskt att sy i bomullslärft, men när har det praktiska någonsin varit det mest häpnadsväckande? Så kliv ut ur din safety zone, och testa lappteknik på ett nytt sätt.

Foto: Ina Nordberg för projektet White Trash. Hår: Jonna Höglund / Polka. Makeup: Tanja Cederblom. Modell: Henrika Granholm. 

Faktakälla: Ferm, M (2003): Lappteknik i grundskolan – hur kan man arbeta med det? Linköpings Universitet

Utdragsspetsar

Utdragsspets är ett samlingsnamn för spetsar som skapats genom att man ur ett bottentyg dragit bort utvalda varp- och/eller inslagstrådar. Bottnarna är vanligen av linne men också bomullsbottnar förekommer. Det finns många undergrupper bland utdragsspetsar vilket gör att de kan se ut på en mängd olika sätt. Hålsöm eller hålsömsspets är andra namn för utdragsspetsar.

Vid förra sekelskiftet blev det vanligt att blivande brudar dekorerade sängkläder, skjortor och accessoarer med hålsömsspetsar. De vackra handarbetena blev till friargåvor. Hålsömsspetsar görs på grovt eller tunt tyg, där varp och inslag har motsvarande antal trådar. Trådar dras ut på en eller bägge ledderna och de kvarvarande fixeras med små, små stygn. Geometriska figurer är vanliga motiv men det förekommer allt från enkla utdragssömmar bestående av rutor till rika originella konstsömmar.

Hardangerspets eller hardangersöm är en slags hålsömsspets där både varp- och inslagstrådar har dragits ut på större partier, så att ett glest nät bildas av kvarvarande trådar. Hardangersöm bygger på kvadratiska mönster och sys traditionellt på relativt tät linnebotten. Tillsammans med hålsömmen skapas motiv med plattsöm.

Näversöm är en hop- och utdragsspets på linnebotten. Den sys traditionellt sett med några olika basstygn med ett broderigarn anpassat för bottnens grovlek. Från linnebottnen dras både varp- och inslagstrådar ut. Namnet näversöm kommer från att linnet ursprungligen spändes ut på ett näverflak.

Gott och randigt

Det är tacksamt att sticka i Drops Eskimo, det går så himla snabbt. Vips blev ett par vantar till. Det sägs att när man en gång byter från infälld tumme till tumkil så byter man aldrig tillbaka igen. Jag är beredd att hålla med. Tumkil gör vantarna smidigare att röra sig i och är dessutom roligare att sticka.  

Såhär blev förresten den färdiga blöjbyxan i triangelmodell med gaffeltofsar som dekoration. Blöjbyxor i ylle används som tätt skal utanpå tygblöjor. Det är viktigt att sticka i ett garn där lanolinet inte avlägsnats. Flossagarn, dvs ospunnet men berett garn, passar bra men också Eskimo.  

Fransspets

I följetongen om spetsar har det hållits en liten paus. Nu är jag där igen i spetsarkiven och gräver, och varje gång jag återvänder till spetsarna blir jag så oändligt förälskad. De är så fascinerande, i all sin variation. Jag har en dröm om ett stort, men litet, spetsprojekt, där alla tekniker skulle angripas en efter en... Det känns som om det blir av, men inte just nu. Det får gro ett tag. Just nu ska vi titta lite närmare på fransspetsen. 

När man diskuterar spetsar med experter och andra, kommer man småningom till tekniker det råder delade åsikter om. Fransspetsen är en sådan, liksom makramé och hålsömsbroderi. En del anser att teknikerna är självklara att omnämnas bland spetsarna, en del tycker de inkräktar på ett område där de inte hör hemma. Jag hör till den första gruppen. En spets för mig är i sin enklaste renaste form ett genombrutet textilt material som skapar ett mönster av trådar och luft. Därför välkomnar jag fransspetsen i spetsfamiljen. 

Fransspetsar påminner i mångt och mycket om makraméspetsar, både till utseendet och i knytmetoderna. Fransarna bygger till skillnad från makramé, bara på två grundknutar. Det förhindrar dock inte att variationerna och mönstren är många. 

Fastän grundprincipen är enkel kräver det både tid och övning innan man får till tekniken så att slutresultatet är jämna spetsar.

Traditionellt sett har man använt bomull och lin som material. Det vanligaste stället man hittar fransspetsar på i Finland är på gamla lakan från 1800-talet. Fransarna knöts separat av efsingar, alltså restmaterial ur vävstolen, och syddes fast på de handvävda lakanen i efterhand. Lakanen hör ihop med våra traditionella granntäcken, under vilka fransspetsarna kikade fram som en avslutande bård.

Den som vill prova på tekniken behöver bomullsgarn eller lingarn, en pall och en katt som skeptisk åskådare. Mellan den uppochnedvända pallens ben spänner man trådarna som blir stomme. Kring denna börjar man knyta sina fransar en efter en efter en, och det tar tid. Man bör lära sig knut A och knut B, för så finurligt är de namngivna de två grundknutarna som allting är uppbyggt kring.

Här försöker jag lära mig knut A när jag inledningsvis börjar knyta de två första våningarna med knutar. Jag tänker på kallblodshästarnas vackert dekorerade manar och knyter vidare.

Fransspetsar fick liksom makramé ett uppsving i slutet av 1960-talet. Nu känns det aktuellt igen, jag drömmer om en knuten gardin i tjockt vitt lingarn. Kanske något man får hjälp med på den kommande Makramékursen med start 9.3 som ordnas av Pedersöre MI. Oberoende man gillar fransknytning eller makramé förenklar det livet betydligt att lära sig grunderna under ledning av en expert. Som lärare i makramékursen fungerar Tuija Isopahkala.

Bilderna av fransspetsarna är fotograferade på Brages Friluftsmuseum i Vasa.

Litteratur: Lankatekniikoiden käsikirja, Solmimme franssuja