Det allra bästa sättet att använda inspiration fritt är enligt mig att korsa två eller tre områden eller termer som traditionellt sett inte ”hör ihop”. Oväntade korsningar blir ofta bäst. Jag inkluderade en gång lappteknik i en brudklänning. Det blev förbannat fint måste jag säga, eller vad tycker ni? Här följer lite historik om lappteknik som jag forskade i vid tillfället, samt mina tankar om hur man kan och bör frångå att enbart använda en teknik så som, och där, den brukar användas.
Överlopps tygbitar, loppismaterial och andra gamla trasor som man sparar på hög för att använda senare delar ibland en begränsning - de räcker inte till. Lappteknik är lösningen på dilemmat, men lappteknik för av gammal vana gärna tankarna till småmönstrade bomullstyger, sammanfogade i kontrasterande eller schatterande geometriska mönster. Täcken. Lappteknik blir alltför ofta till täcken. Och inget fel med det, men jag uppmuntrar gärna till att bryta mönster i kreativitetens namn.
Lappteknikens grundpelare är geometriska former. Mindre bitar sammanfogas i olika mönster till större block. Ett färdigt lapparbete är vanligen gjort av många likadana block, som liksom lapparna de består av kan ha en mängd olika geometriska former. Lika, fast ändå lite olika, grupper av kuber eller trianglar, ränder, romber, eller hexagoner blir till helheter i blocken. Om man tittade på sammanfogade block på tillräckligt långt håll skulle man återigen hitta ett fortlöpande mönster, skapat av oändligt med småmönstrade snuttar av sådant som blev över. Det ligger många flitiga arbetstimmar bakom lappteknik. Ibland genomförs arbetet i grupp under lysrörsljus, ibland hemma i symaskinshörnan. Identiska block läggs på hög för att senare sammanfogas. De gamla metallmaskinerna syr de vackraste stygnen. Och allt som oftast är det täcken som ser dagens ljus. Täcken, kuddar, väskor. Men det behöver inte vara så. Man får och bör tänka utanför lådan med småblommiga lappar.
Lapptekniken är ett resultat av sparsamheten, ur det faktum att man i sämre tider måste ta vara på allt man kunde. För länge sedan när kläder och textilier främst hade en skyddande funktion som hjälpte människan att överleva föddes lapptekniken. Små bitar gjorde ingen nytta var för sig, men tillsammans kunde de göra underverk. I dekorativa sammansättningar bildades större tyger av spillbitar, och vips hade man skapat sig en tillgång. Täckena skyddade både mot kyla och mot hetta, allt enligt behov. Det äldsta bevarade lapptäcket är en kinesisk mosaik av sidenremsor som använts till att svepa en urna i. Dateringen är knepig, men det tros härstamma från så längesen som 1450 år före vår tideräkning. Kineserna var inte ensamma om sin teknik, det finns rester och spår av lapparbeten från Nordafrika, Persien och Egypten också. Redan då var det samma typ av kreationer man skapade; täcken, kuddar, och väskor men också tält. Tälten har vi frångått, men vad gäller det övriga får man väl påstå att det är som det alltid varit.
På 1000-talet nådde lapptekniken till Europa via bonader och fanor som korsfarare hade med sig. Till Norden kom den genom engelsmän, holländare och spanjorer, via Amerika och tillbaka. Det räckte ända till 1600-talet innan lapparna hittade sin väg tillbaka över havet till nordborna, och ytterligare nästan 300 år innan genombrottet kom bland folket. Då, i slutet av 1800-talet var det självklart att ta till vara alla småbitar. Det var främst ylle och linne i lapparna på den tiden, men ju vanligare bomullen blev desto vanligare blev den också i lapparbeten. Som en naturlig del av textilförråden ökade lapptäckena under ett tiotal år, men på 1930-talet minskade det idoga fingerfärdiga hantverket då fler började ha råd med fabrikstillverkade plädar och filtar. Att ha lapptäcken blev ett tecken på fattigdom, och det räckte ända till 1970-talet innan lapptekniken igen fick ett rejält uppsving.
Variationsmöjligheterna med lappteknik är många. Inte bara när det kommer till former och storlekar, med färger, toner och därtill mönstrade lappar är de eventuella slutresultaten på lapparbeten oräkneliga. Genom att variera kontraster mellan ljust och mörkt, använda lappar ton i ton med varandra, lappar i harmoniserande färger eller i komplementfärger, har man hela världen öppen för sig. När man därtill adderar valmöjligheterna i material, transparens, grovlek på strukturer och efterbehandling är alternativen astronomiska. Varför skulle då lapptekniken begränsas till att användas i täcken, kuddar och väskor?
En av de vanligaste efterbehandlingarna är quilting. Quilt är dels ett engelskt sammanfattande ord för all typ av lappteknik, dels syftar det på täckstickning. När man quiltar syr man ihop de färdigt sammanfogade lapparna och blocken med ett foder och ibland också ett mellanfoder eller en vadd. Andra efterbehandlingar kan vara dekorativa sömmar, konturstickningar eller färgning av ett färdigt sammanfogat lapparbete. Tillverkar man ett material för kläder har man därtill ett stort antal möjligheter att variera slutresultatet vid tillskärningen. Tänk på pixlar, vad är de annat än lappar i ett enormt lapparbete? Mosaik likaså, så glöm de småmönstrade mångfärgade täckena som först dyker upp när man nämner lappteknik. Det är en oändlig källa till innovativa kreationer, och ett fantastiskt sätt att återanvända textilier och ta vara på restbitar.
Lappteknik är inget som måste begränsas till vare sig bomullstyger eller täcken, väskor och kuddar. Inte osagt att det är praktiskt att sy i bomullslärft, men när har det praktiska någonsin varit det mest häpnadsväckande? Så kliv ut ur din safety zone, och testa lappteknik på ett nytt sätt.
Foto: Ina Nordberg för projektet White Trash. Hår: Jonna Höglund / Polka. Makeup: Tanja Cederblom. Modell: Henrika Granholm.
Faktakälla: Ferm, M (2003): Lappteknik i grundskolan – hur kan man arbeta med det? Linköpings Universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar