Fransspets

I följetongen om spetsar har det hållits en liten paus. Nu är jag där igen i spetsarkiven och gräver, och varje gång jag återvänder till spetsarna blir jag så oändligt förälskad. De är så fascinerande, i all sin variation. Jag har en dröm om ett stort, men litet, spetsprojekt, där alla tekniker skulle angripas en efter en... Det känns som om det blir av, men inte just nu. Det får gro ett tag. Just nu ska vi titta lite närmare på fransspetsen. 

När man diskuterar spetsar med experter och andra, kommer man småningom till tekniker det råder delade åsikter om. Fransspetsen är en sådan, liksom makramé och hålsömsbroderi. En del anser att teknikerna är självklara att omnämnas bland spetsarna, en del tycker de inkräktar på ett område där de inte hör hemma. Jag hör till den första gruppen. En spets för mig är i sin enklaste renaste form ett genombrutet textilt material som skapar ett mönster av trådar och luft. Därför välkomnar jag fransspetsen i spetsfamiljen. 

Fransspetsar påminner i mångt och mycket om makraméspetsar, både till utseendet och i knytmetoderna. Fransarna bygger till skillnad från makramé, bara på två grundknutar. Det förhindrar dock inte att variationerna och mönstren är många. 

Fastän grundprincipen är enkel kräver det både tid och övning innan man får till tekniken så att slutresultatet är jämna spetsar.

Traditionellt sett har man använt bomull och lin som material. Det vanligaste stället man hittar fransspetsar på i Finland är på gamla lakan från 1800-talet. Fransarna knöts separat av efsingar, alltså restmaterial ur vävstolen, och syddes fast på de handvävda lakanen i efterhand. Lakanen hör ihop med våra traditionella granntäcken, under vilka fransspetsarna kikade fram som en avslutande bård.

Den som vill prova på tekniken behöver bomullsgarn eller lingarn, en pall och en katt som skeptisk åskådare. Mellan den uppochnedvända pallens ben spänner man trådarna som blir stomme. Kring denna börjar man knyta sina fransar en efter en efter en, och det tar tid. Man bör lära sig knut A och knut B, för så finurligt är de namngivna de två grundknutarna som allting är uppbyggt kring.

Här försöker jag lära mig knut A när jag inledningsvis börjar knyta de två första våningarna med knutar. Jag tänker på kallblodshästarnas vackert dekorerade manar och knyter vidare.

Fransspetsar fick liksom makramé ett uppsving i slutet av 1960-talet. Nu känns det aktuellt igen, jag drömmer om en knuten gardin i tjockt vitt lingarn. Kanske något man får hjälp med på den kommande Makramékursen med start 9.3 som ordnas av Pedersöre MI. Oberoende man gillar fransknytning eller makramé förenklar det livet betydligt att lära sig grunderna under ledning av en expert. Som lärare i makramékursen fungerar Tuija Isopahkala.

Bilderna av fransspetsarna är fotograferade på Brages Friluftsmuseum i Vasa.

Litteratur: Lankatekniikoiden käsikirja, Solmimme franssuja