Sticka Purmoblå blommor

Långt från havet ligger Purmo. Likväl talar man om Purmoblått. Purmo, en del av Pedersöre, innan 1977 sin egen kommun. Både när man talar om traditionella granntäcken och om folkdräkten från orten kommer man i kontakt med färgen. Purmoblått. Som om blått hörde mera till Purmo än till andra orter. Kanske var det så, färgerna, medans de ännu färgades på ort och ställe i stora grytor, tenderade väl att genomsyra ett helt grannskap när någon väl kom fram till ett recept som gav ett bra resultat. Kanske var man i Purmo extrabra på att färga blått. Kanske med hjälp av vejde och dryckna mäns urin, som ett traditionellt växtfärgningsrecept beskriver. 

Dethär stoppatäcket (stoppade/vadderade täcket) finns på Ålidens hembygdsmuseum i Purmo. Mönstret och färgerna tilltalar mig oerhört. Mörkblått med små rödvita blommor. Är det just Purmoblått, vem vet... Det är vackert, hursomhelst, en underbar kattun - dvs. ett småmönstrat tryckt bomullstyg. Det inspirerade till ett stickningsdiagram, till ett mönster av Purmoblå blommor. Översta bilden visar hur det fortlöpande mönstret ser ut. Nedan, en läcker bård, 19 varv hög och med en rapport på 14 maskor. Nederst själva rapporten, 14 varv, 14 maskor. Sköna Purmoblå blommor. Kanske får de pryda oket på någons kommande hösttröja? Eller varför inte vända bården på höjden och låta den löpa längs med en vante. En grytlapp som blir julklapp till någon som härstammar från trakten, eller skaften på varma långa stövelsockor. Möjligheterna är många, antar ni utmaningen, Purmobor och andra?

Babysockor med rävar

Min mormor bjöd inte ofta på Pihlaja-karameller, eller rävkarameller som de heter i folkmun. Hon bjöd på mycket annat, Makupala och Pectus och dedär papegojkaramellerna som också de kom i en fin förpackning med en sorts soluppgång. Men dendär räven, Pihlaja-räven, den har nog snarast blivit en nationalsymbol för oss. Och nationalsymboler ska som bekant inkludera, bjuda in och vara något vi är stolta över, inte något vi hotar och exkluderar med. Rävsockor vore väl ypperligt att sticka som välkomstgåva till asylsökande, eller hur?

Vänligen observera att jag inte är den första som gjort Pihlaja-räven till ett stickmönster, och knappast den sista. Novita har till exempel mönster både till mössa och sockor i vuxenstorlek. Men inget rävdiagram har till fullo motsvarat mina förväntningar. Pihlaja-räven liknade helt enkelt inte tillräckligt mycket originalet. Därför gjorde jag ett eget diagram, och blev äntligen nöjd. 

 Sådana små babysockor blev till lille Måns och hans kusin Otto. Det går förstås att sticka i vilka färger man vill, det blir nog jättefint med orange rävar på ljusgrå botten till exempel (utmaningen antagen), men dessa färger tyckte jag kom närmast originalfärgerna på karamellpåsen. Det röda är Gjestal Maija 204 och det gula Teetee Pallas 17. 

Här är diagrammet, och gör man klassiska sockor stickade från skaftet stickas räven såklart uppochned. De svarta ögonen broderar man på till sist. 

 Den här sista bilden vill jag visa för att ni ska förstå att min bebis gymnastiserar liksidigt, först viftar han med vänsterfoten och sedan med högerfoten, haha! Underbara unge. <3

Över, under, över. Underverk.

Ibland undrar jag hur det känns att hitta detdär enda rätta. Hantverket, handarbetet. Det som man dras till, fastnar för och sedan vet man från den stunden att det är just det hantverket som man kommer att ägna timmar åt. Hundratals timmar, petandes, knåpandes, flätandes. Njutandes Jag har träffat några som har hittat sitt rätta hantverk. Med åren har de blivit experter i det ena, aldrig det andra. De har valt sitt hantverk eller valde det dem?

 En ny kurs startar i Pedersöre MI om en vecka. En kurs i näverslöjd, och jag råkar veta att läraren är just en sådan hantverkare som har hittat rätt. En som skapar av kärlek till materialet och tekniken.

Under några veckor varje sommar släpper nävret från björkstammarna om man försiktigt pillar med kniven. Det smäller till och stora sjok rasar av stammarna. Resten av året är det knappast någon idé att bråka lös det. Visst är det vackert hur man måste underkasta sig naturen, för det är alltid naturen som bestämmer, i näverslöjd såväl som i livet. Man får underkasta sig, men man belönas också, för näver är ett fantastiskt material som isolerar mot både väta och kyla. Det är tåligt mot röta, starkt och formbart. Ju mer man arbetar det, desto följsammare blir det. 

 Med pappersskärare strimlas nävret till remsor. Och så börjar flätandet. Över, under, över. Alltid enligt bestämda mönster och med ett klart mål. Kanske är det en toffla som växer fram. 

De klassiska nävertofflorna är ofta det man börjar med när man ska lära sig hantverket. Det ser enkelt ut, bara fläta på, över, under, över... Men sedan kommer ett hörn, och plötsligt inser man att näverslöjd är en konst som kräver sin tid innan man kan den, innan man plötsligt förstår hur man tänker tredimensionellt. Experten visade mig en gång, hur man flätar en toffla. Det tog timmar, inte för henne, men för mig. Jag fotograferade varje steg i processen, och nog fick jag till det alltid, men jag prövade aldrig i näver, bara i papper. 

 Näverslöjden är, ska ni veta, värd stor respekt. Den har anor, och den är just sådär fantastiskt äkta som de gamla teknikerna är. Man bara flätar, över, under, över och plötsligt sitter man där med ett underverk framför sig. Kanske en toffla, en svampkorg eller en stjärna. 

Denhär lilla örhängesstjärnan köpte jag på en julmarknad i Vasa för ett par år sedan. Fem euro ville hantverkaren ha. Då sa jag till på skarpen, nej nu får du minsann höja priserna. Fem euro räcker ingenstans, jag vill betala dubbelt, tredubbelt, fyrdubbelt för den ena stjärnan i paret! För det är så mycket värt, att kunskapen finns, att den går vidare, och att man kan bära ett sådant kulturarv som en liten flätad näverstjärna i örat. Ett underverk, ett näververk. 

Den äkta spetsen

Igår startade en annan av höstens handarbetskurser inom Pedersöre MI. Det är fråga om en klassiker som gått i flera år som tar upp ett uråldrigt och alldeles fantastiskt hantverk - spetsknyppling. Det fanns en tid, för länge länge sedan, när spetsar ansågs vara lika värdefulla som ädelstenar. Deras pris var till och med högre än priset på guld, och de var förbehållna kyrkan och överklassen. Spetsarnas uppgift var enbart att vara dekorativa, vilket skilde dem från andra textilier som alla hade praktiska egenskaper - att värma, skydda eller skyla. 

Spetsarnas historia kan spåras många hundra år tillbaka i tiden, till 1500-talet menar en del, ännu längre bakåt menar andra. En av de första äkta spetsarna utan bottentyg omnämndes på 1500-talet som punto in aria - stygn i luften, så otroligt vackert. Den uppstod ur en sorts hålsöm där mer och mer av nätbottnen drogs bort ur arbetet och till sist återstod bara, som namnet säger, stygn i luften. Men det var inte fråga om den knypplade spetsen, utan den andra av de två äkta spetsarna.

Traditionellt sett finns det två spetstyper som kallas äkta spetsar: knypplade och sydda, och naturligtvis ska de vara handgjorda för att föräras vår beundran. Andra typer av spetsar kallas ibland för imitationer, även om också de bär på en lång historia och en hantverkstradition omfattande hundratals arbetstimmar. På 1950-talet, långt efter spetsens guldålder som inföll under 1800-talet, uppmanandes kvinnor att tillverka äkta spetsar framom att falla för billiga maskinellt gjorda kopior. Vid det laget var spetstillverkning en vanlig hobby, och teknikerna som användes var många. Förutom genom knyppling och sömnad framställdes spetsar via flätning, knytning, språngning, vävning, stickning och framförallt genom den populära virkningen.

Till Finland kom knypplingen under 1700-talts första halva, i Rauma finns vårt kändaste spetscenter. Förebilderna för spetsmotiven fanns ute i Europa, de allra finaste i Holland och Frankrike. Främst tillverkade man spetsar till styckemössor, och när dessa huvudbonader under 1800-talet blev omoderna sjönk också behovet av knypplade spetsar. Det förekommer maskingjorda knypplade spetsar, men det är nästan omöjligt att skilja dem från handgjorda. 

De äkta spetsarna, knypplade och sydda, står alltid traditionellt sett högst i rang, både vad gäller värde och beundran. Det finns en tyst kunskap hos kvinnorna om att så är fallet. Otaliga gånger har man sett någon ta i ett spetsprytt lakan, snörpa på munnen och missnöjt säga ”äh, virkad” och lägga ifrån sig lakanet. Det kan tolkas som att det finns en sorts helig respekt för det numera av rätt få utövade handarbetet, spetsknyppling. 

Den knypplade spetsen har långt flera moderna upphovsmakare än vad den sydda spetsen har, och den knypplade är för många också mera känd. Den görs på en vadderd knyppeldyna genom att spolar med tråd parvis korsas eller vrids för att skapa stygn. Stygnens placering bestäms av ett underliggande tecknat mönster och fixeras med stödande knappnålar. Vartefter spetsen växer fram kan stödnålarna tas ur arbetet och motiven behåller sin form. 

Källa: Pitsikirja, Saramäki, Rinna (2010). Hämeenlinna,WSOY.

Isländsk stickning med rosor, del 2

Mönstret till den islänska rosen är klart. (I dethär inlägget introducerade jag tekniken isländsk stickning med rosor.) Grejen med denhär typen av intarsiasticking är att alla varv stickas räta, det är alltså fråga om intarsia i rätstickning till skillnad från i slätstickning som är det vanliga. Nämnas bör att arbetet ändå får en rät- och en avigsida, eftesom garnkorsningarna blir synliga på ena sidan liksom färgbytena blir "aviga". (Läs mer om tekniken intarsiastickning här.) Det som fascinerar mig är det pixliga, rutiga mönstret som uppstår, och det uppstår för att varje "färgruta" består av fyra maskor. Detta kan man urskilja i diagrammen, där jag delat in varje färgruta i fyra rutor som motsvarar hur många maskor man stickar. 

Den gula färgsättningen ska jag testa i mina växtfärgade garner. Den kan dock bli lite mjäkig emedan färgerna går så ton i ton, kanske blir mönstret väl svårt att urskilja... Därför gjorde jag också en färgsättning med mera kontrast, den nedan i marint, mint, korall och vitt. Nu återstår själva stickandet då. Att virka med en bebis vid bröstet går bra, man har god koll på en enskild virknål, men det är värre med stickning, jag vågar nog inte veva på med stickorna med Måns i famnen. 

Programmet jag använder heter Corel Draw X5, där ritar jag både diagram som dessa och mönster till kläder och gör även gradering. 

Sockor som välkomstgest

Idag fick jag en inbjudan på facebook till ett riktigt fint projekt. En väninna bjöd in mej att delta i ett sockprojekt ordnat av Yhteismaa, vid namn Kudo villasukat turvapaikanhakijalle, dvs. Sticka sockor till asylsökande. Nu vill jag uppmana alla er andra att också delta i projektet, inga fötter ska behöva frysa i vårt välbärgade land. Deadline är 31.12.2015.

Kort om projektet och hur man går till väga för att vara med och hjälpa:

Sticka ett par sockor i valfri stil, färg, och storlek. Sticka dem med kärlek. Det finns behov av alla storlekar, såväl sockor till småtassade bebisar som till storfotade vuxna och allt däremellan. Sockorna ska helst vara maskintvättbara.

Fäst ihop sockorna med en garnända, fäst samtidigt en liten lapp med en hälsning till mottagaren, t.ex. på engelska och ditt modersmål. Skriv t.ex. "Sockor stickade av ditt namn. Välkommen till Finland." och på andra sidan "Socks made by ditt namn. Welcome to Finland."

Skicka sockorna till närmaste Röda Korset-central, märk kuvertet med "Villasukat turvapaikanhakijalle". Röda Korset vidarebefordrar sockorna till mottagarna. Det går också att lämna in sockorna direkt till centralen. Adresserna finns på projektets facebooksida, där hittar man också mer information. 

Nu ska jag börja på med mönstret till min isländska ros. Jag har valt ut fyra växtfärgade garner att göra en provlapp av. Uppifrån från vänster är de färgade med morot, anetto, krapp och lökskal.

Isländsk stickning med rosor, del 1

Under somrarna kryper ofta stickningen in i skåpet, men när hösten åter är här gör den sig påmind igen. Det är väl yllet och det råare vädret som hör ihop på något sätt. Tur att man är en hamster och alltid har garn till hands för mindre projekt, t.ex. för att testa nya tekniker. 

 Häromdagen rotade jag i mammas bokhylla på jakt efter en bok om växtfärgning, då jag kom över denhär boken: Icelandic Knitting Using Rose Patterns av Helène Magnússon. Jag har själv köpt den för fem år sedan, som present, då jag deltog i samma utställning som Magnússon på Galleri Campus i Åbo. Utställningen hette Dialog mellan folkligt och mode, Magnússon ställde ut sina stickade produkter, jag min förvrängda folkdräkt, en festdräkt i helsvart. 

Mangússon stickar i traditionell isländsk intarsiateknik. Hennes inspirationskälla är granna yllesulor från förra seklets början, som islänningarna använde inuti mjuka skor av får- eller fiskskinn. Till vardags hade sulorna enkla mönster, kanske några ränder på mittpartiet, men till högtid bar man gärna vackra sulor med rosor. Det är de geometriska figurerna som kallas rosor. Sulorna hade ingen tydlig tå- och hälända. De stickades ofta från mitten, så att man började med mönstret, till vilket garnrester från större projekt användes. 

 De geometriska rosorna är fascinerande. Det tog mig ett tag att inse hur man lyckats få dem så kantiga, maskorna i slätstickning är ju mer hjärtformade. Men sen insåg jag, de är rätstickade, med intarsia - intressant, värt att testa. 

Med inspiration av rosenmotiven stickar Magnússon tröjor, mössor, filtar, väskor och såklart också sulor. Boken innehåller historien om sulorna samt mönster till de nya produkterna. 

 Nu är det dags att leta upp lite garn och testa den intressanta isländska intarsiastickningen, jag återkommer med resultatet.

Besök på tillskärningsbordet

De flesta av mina bilder föreställer olika hantverk och kläder. Det blir lätt så när det representerar både jobb och hobby. Nu som då bläddrar jag igenom en del bilder, dels för att leta inspiration, dels för att det är roliga minnen. Förra sommaren fick jag en beställning på en brudklänning från en tjej i Sverige. Modellen hade hon sett på min webbsida, en enkel spetsklänning i femtiotalsstil. Materialet skulle vara återvunnet, liksom i det första exemplaret. Istället för mintgrönt foder ville hon ha cremefärgat. Materialet utvanns från gardiner inhandlade på loppis. 

Mitt i tillskärningen fick jag besök av min brors katt Artemis, och snobbig som han är lade han sig rätt upp och ned i den halvfärdiga kjolen, omöjlig att flytta på. Cremefärgad som han är tyckte han säkert han gjorde sig bra där. En fin ögonblicksbild fick jag när han kråmade sig. 

 Men för att nu inte bara visa katten, såhär blev klänningen att se ut.