Ibland undrar jag hur det känns att hitta detdär enda rätta. Hantverket, handarbetet. Det som man dras till, fastnar för och sedan vet man från den stunden att det är just det hantverket som man kommer att ägna timmar åt. Hundratals timmar, petandes, knåpandes, flätandes. Njutandes Jag har träffat några som har hittat sitt rätta hantverk. Med åren har de blivit experter i det ena, aldrig det andra. De har valt sitt hantverk eller valde det dem?
En ny kurs startar i Pedersöre MI om en vecka. En kurs i näverslöjd, och jag råkar veta att läraren är just en sådan hantverkare som har hittat rätt. En som skapar av kärlek till materialet och tekniken.
Under några veckor varje sommar släpper nävret från björkstammarna om man försiktigt pillar med kniven. Det smäller till och stora sjok rasar av stammarna. Resten av året är det knappast någon idé att bråka lös det. Visst är det vackert hur man måste underkasta sig naturen, för det är alltid naturen som bestämmer, i näverslöjd såväl som i livet. Man får underkasta sig, men man belönas också, för näver är ett fantastiskt material som isolerar mot både väta och kyla. Det är tåligt mot röta, starkt och formbart. Ju mer man arbetar det, desto följsammare blir det.
Med pappersskärare strimlas nävret till remsor. Och så börjar flätandet. Över, under, över. Alltid enligt bestämda mönster och med ett klart mål. Kanske är det en toffla som växer fram.
De klassiska nävertofflorna är ofta det man börjar med när man ska lära sig hantverket. Det ser enkelt ut, bara fläta på, över, under, över... Men sedan kommer ett hörn, och plötsligt inser man att näverslöjd är en konst som kräver sin tid innan man kan den, innan man plötsligt förstår hur man tänker tredimensionellt. Experten visade mig en gång, hur man flätar en toffla. Det tog timmar, inte för henne, men för mig. Jag fotograferade varje steg i processen, och nog fick jag till det alltid, men jag prövade aldrig i näver, bara i papper.
Näverslöjden är, ska ni veta, värd stor respekt. Den har anor, och den är just sådär fantastiskt äkta som de gamla teknikerna är. Man bara flätar, över, under, över och plötsligt sitter man där med ett underverk framför sig. Kanske en toffla, en svampkorg eller en stjärna.
Denhär lilla örhängesstjärnan köpte jag på en julmarknad i Vasa för ett par år sedan. Fem euro ville hantverkaren ha. Då sa jag till på skarpen, nej nu får du minsann höja priserna. Fem euro räcker ingenstans, jag vill betala dubbelt, tredubbelt, fyrdubbelt för den ena stjärnan i paret! För det är så mycket värt, att kunskapen finns, att den går vidare, och att man kan bära ett sådant kulturarv som en liten flätad näverstjärna i örat. Ett underverk, ett näververk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar