Jeansinsamling

Den 15 mars är det premiär för Aladdin och den magiska lampan på Wasa Teater. För tillfället pågår en insamling av jeans som ska användas i scenografin, närmare bestämt i Aladdins hem. Den som har överblivna jeans, trasiga som hela, kan lämna in dem i biljettkassan där det finns en tunna för ändamålet. Enda kravet är att plaggen ska vara blå och rena. Byxor, skjortor, jackor, allt denim är välkommet. 

Tambursöm

"Hjälp, var ska jag få tag på en nål för tambursömnad?" är en fråga jag mottog häromdagen. Själv har jag köpt mina på loppis. Det är svårt att se skillnad på spetsvirkningsnålar och tamburnålar med blotta ögat, speciellt i loppisarnas mörka vrår, men tamburnålens topp är spetsigare. Man kan också använda en riktigt tunn virknål till tambursömnad, det beror lite på materialet man  ska brodera på vad som fungerar. 

Tambursöm blev bekant för mig då jag för snart sju år sedan började samarbeta med Brages Dräktbyrå. Folkdräkternas kjolsäckar har ofta broderier med tambursöm. Själva sömmen ser ut som kedjestygn, men tambursöm är en mycket snabbare broderingsmetod än att sy kedjestygn med vanlig nål. Man spänner tyget i en broderingsram som går att fästa i bordet, håller garnet på undersidan och sticker tamburnålen uppifrån ner genom tyget och fiskar upp garnet och drar det till rätsidan. Med garnet kvar på nålen flyttar man den en stygnlängd framåt och sticker ner nålen igen för att fiska upp nästa stygn. Man kan säga att man "virkar genom tyget". På undersidan håller man hela tiden garnet med vänster hand (om man är högerhänt). 

Folkdräkternas kjolsäckar broderas med tunt yllegarn på botten av kläde. Ovan syns Esbos kjolsäck som jag broderat. Kjolsäckarna nedan är från Brages Dräktmuseum. De är broderade med pärlgarn, vilket inte ger det korrekta historiska utseendet, men motiven är vackra. Tambursöm broderas i fortlöpande linjer, vilket betyder att alla täckta ytor, som t.ex. blomblad, broderas i spiral. Endast vid färgbyte tas garnet av, dras upp till rätsidan för att fästa det sista stygnet, och dras ner till avigan igen för att fästas. 

Vill man ha the real deal och köpa sig en ny och modern tamburnål rekommenderar jag svenska Canvasshop. Därifrån får man en smidig och bekväm tamburnål med en liten flärp som håller garnet på plats när det dras genom tyget. Det finns modeller både med och utan denna flärp, men i modern handel har jag hittills bara kommit över denhär modellen, med flärp. Canvasshop säljer också refillnålar, man kan alltså skruva lös nålen från handtaget och byta, samt broderingsbågar som man kan skruva fast i bordet. De leverar till Finland, snabbt och smidigt. Vill man läsa om annat som kan broderas med tamburnål har jag tidigare skrivit om tyllspets här.

Bild från Canvasshop.

Ananasmössa

Det är sent, men jag tänkte hastigt visa en av mössorna ur pjäsen Pleppo Två! Det är jag som är kostymdesignern för pjäsen, och en del stickat ville jag såklart ha med. Det blev till att anlita en stickerska, för tillverkningstimmarna på syateljén skulle inte ha räckt till handstickning. Men designen är min. Denhär härliga ananasmössan tillhör karaktären Lillebror som är smått hispig. Utöver denna finns en annan specialgjord mössa med samt två par sockor och ett par benvärmare. 

Ordning på scarfarna

Till julkapp fick jag boken "Konsten att städa". Det är en väldigt inspirerande bok som varmt kan rekommenderas. Författaren Marie Kondo är ett organiseringsfreak som sedan barnsben forskat i hur man kan få ordning på sitt hem och - det viktigaste - bibehålla ordningen. Från sidan ett var jag totalt förälskad i boken. 

 Dels tänker jag använda mej av boken när jag minskar på  onödiga prylar hemma och organisera det som jag väljer att behålla, dels är den nyttig för ett betydligt större projekt - nämligen att få ordning på teaterns garderober. Vi snackar garderober stora som rum, många nog att fylla en hel våning. 

 Det har gått 11 månader sedan jag började jobba på teatern, och alltid när jag haft en sekund över har jag funderat över hur jag ska få någon vettig ordning på garderoberna. Det finns en miljon plagg, dräkter och accessoarer, och det måste det få finnas. Därför är Marie Kondos metoder i detalj inte helt lämpliga för teatergarderober, hennes teorier går nämligen ut på att göra sig av med allt som inte sparks joy, dvs utstrålar glädje när man vidrör det. På så vis behåller man bara saker man verkligen älskar, och hela livet blir mer harmoniskt. I en teatergarderob är det sällan det som är vackert och sparks joy som behövs. Hur ofta har jag inte hört frasen "Åh herregud vad fult! Den måste vi ha!", eller "This is disgusting! I love it! Let's take it!" (vi jobbar delvis på engelska under produktionen av vårens stora pjäs Aladdin och den magiska lampan). 

 Marie Kondos tankar om att allting måste vara överskådligt, och att var sak ska ha sin plats och vara placerad bland andra saker av samma typ, är guld värda. Som läget är nu har vi byxor på kanske fjorton ställen, vilket är fruktansvärt opraktiskt när en designer vill se vilka byxor som finns i garderoberna. Det blir ett jäkla spring hit och dit. 

 Dethär är ett av många små steg mot en vettig ordning. Och det är inte bara lämpligt för teatergarderober utan även för människor med för många scarfar.

Jag bad teaterns snickeri fixa lister med fastlimmade träklädnypor på 7 cm avstånd från varandra. Totalt 8 meter list i vårt fall, men det anpassar man förstås efter behov. Listerna skruvades upp på en vägg som inte lämpar sig för hyllor pga att utrymmet är för smalt, men hängande scarfar tar inte mycket plats. 

Tidigare förvarades scarfar nedknölade i 6-7 olika lådor, delvis utan inbördes ordning. Nu är de överskådliga, och jag känner att jag kommit en liten bit närmare harmonin. 

Mössor till Vasabebisar

Aldrig har vi varit så fosterländska som i år. Jo kanske för exakt hundra år sen när vi blev självständiga. 

 Kvällen har spenderats på jobbet, närmare bestämt på Wasa Teater där clownföreställningen Finlands Historia hade premiär. På en och en halv timme komprimerade två urgulliga clowner mer än hundra års händelser. Och kan ni tänka er, stickning nämndes faktiskt en gång, i en scen där en Lotta beskriver sitt arbete och bland annat berättar att hon sticka sockor till soldaterna. Det är fint att stickningen anses vara en nämndvärd sak bland tusen och åter tusen andra som hinner hända på ett sekel. 

 Vår fosterländska känsla avspeglar sig också i vi hejvilt stickar blåvitt till 2017 års bebisar. I förra inlägget skrev jag om hur man i Kokkola och Jakobstad samlar in blåvita sockor till nyfödda. På Vasa Centralsjukhus har man en insamling av samma sort, men här är det mössor som gäller. Alla Vasabebisar som föds under jubileumsåret ska få en blåvit mössa. Projektet har en facebooksida där man kan se vad andra stickat och också när det är insamlingstillfällen. Och idag var ett sådant insamlingstillfälle. Under en halvtimme togs mössor emot i foajén på VCS. Jag var inte den enda som lämnade in mina små alster. Idag fick man in 173 mössor, berättade en av projektets kontaktpersoner, Carolin Forsström. Det totala antalet uppgår för tillfället till 504, och av dem är 5 stycken sådana som jag stickat. 

Här är modellen på mina mössor. Musselmönster från resåren och en liten pixietopp högst upp. Garnen jag använt är restgarn som jag hade hemma.

 Medan jag lämnade in mina mössor berättade en dam som också var på VCS i samma ärende, att sockinsamlingen gäller hela landets BB:n. Här är facebooksidan för det projektet. Inlämningspunkt för sockor är i Vasa Taitoshop Loftet och Pirjoliisa Garnaffär.

Blåvitt till bebisar

På många håll vill man uppmärksamma Finlands 100-årsjubileum, också inom handarbetskretsar. Det verkar som varje bb i hela landet speciellt vill gratulera de som föds under jubileumsåret med ett litet hantverk. Det är främst fråga om små mössor och sockor som stickas av frivilliga och doneras till bb:erna. Det är iofs inget nytt fenomen, men det som är speciellt med jubileumsårets små hantverk är att de alla är blåvita. 
 I Jakobstad och Kokkola samlar man in små babysockor till de som föds på bb i Kokkola under 2017. Insamlingspunkterna är Marks & Rosengren i Jakobstad och Kankuri i Kokkola. Tack vare Facebookgrupper har stickarna snabbt blivit många, så det lär nog inte bli några problem att få ihop sockor till alla små nykomlingar undert året. 
 Sockorna på bilden är stickade av min mamma som använt naturvitt Nallegarn tillsammans med självrandande blåvitt Nallegarn. 

Räddningen för solfläckar

Ju mer jag tänker på saken, desto mer älskar jag vintagemode. Det är så mycket mera värde i klänningar sydda på 40-, 50-, 60- och 70-talet, i jämförelse med de som är gjorda idag. Emotionellt framförallt. 

 Denhär fantastiska kortkorta klänningen från brytningsskedet mellan 60- och 70-talet är tillverkad i det fullkomligt förfärliga materialet crimplene. Det betraktades som fantastiskt då när det begav sig, stryckfritt och allt, men idag bleknar det rätt fort bredvid sköna naturmaterial. Men, vintage är vintage, man tar smällen av att bära crimplene (materialens motsvarighet till andningsuppehåll) om man älskar klänningen tillräckligt mycket. 

 Den rödblommiga skapelsen som skulle bli årets julfestklänning hade däremot en annan tråkig egenskap som inte är en del av 70-talets charm. Den har nämligen hängt intill ett fönster på en vind sedan den var i bruk på sin egen tid. Och den har sett solen gå upp och ned, varje dag i sisådär 40 år. Det har satt sina spår i form av fula blekta fläckar på det svarta. 

Dock fann jag ett enkelt botemedel mot fläckarna. Jag tog helt enkelt en textiltusch som jag köpt för att märka barnets dagiskläder med, och målade över fläckarna. Först försiktigt för att se om den svarta tuschen möjligen skulle ha annan svart ton än klänningen, men de gick bra ihop så det var bara att måla vidare. 

Före...

... och efter. Klart godkänt.