18 augusti 2016

Bort med bärfläckarna


Puh, här blev det visst två veckors uppehåll. Det var inte tanken, men det hände mycket samtidigt. Vi flyttade tillbaka till Vasa efter semestern, den lilla ungen skulle inskolas på dagis, jag började jobba igen, och mittiallt befann vi oss på sjukhuset i två dygn. 
 På teatern rullar det i ilfart, höstens stora pjäs Mor Kurage med sina specialkrav på klädernas vattentålighet känns plötsligt väldigt nära. En dag insåg vi att vi hade berikats med en liten kattunge (Sune) och i övrigt har jag ungefär en sekund per dag då jag andas. Därför blev det två veckors paus. Nåväl. Jag har i alla fall ett vattentätt tips att leverera. 


Ungen, packad och klar för dagis, snygg och ren om än morgontrött. När han kom hem igen såg hans body ut såhär:


Man kunde liksom gissa att de ätit kycklingpasta med curry och till mellanmål blåbärskvarg. Bra dag att välja en vitbottnad body. Förvisso är den inköpt på second hand och har en annan liten fläck, men den var alldeles brukbar tills detta blåbärskaos. 
 Bara för någon dag sedan såg jag ett tips på nätet om att kokhett vatten tar bort bärfläckar från textilier. Värt att prova, ju giftfriare fläckborttagare desto bättre. 


Så i med bodyn (och byxan, den var oxå blågul) i vasken och på med kokhett vatten. Det tog ungefär 2 minuter, sen var alla blåbärsfläckar borta som utlovat. Klart godkänt fick den metoden!
 Curryfläcken satt envist kvar dock, så den gnuggade jag med lite Pore-tvål, vilket fick den att tappa sin mest intensivt gula färg, men istället blev den till ett ljusbrunt minne. Bodyn är i alla fall användbar igen, och jag får plugga på om giftfria metoder att avlägsna curry. Solen är ett hett tips, men den lyser tyvärr med sin frånvaro. 


31 juli 2016

Över gränserna


Det är roligt med gränsöverskridande handarbete. Oväntade korsningar blir oftast de allra intressantaste, att t.ex. testa udda material på udda ställen eller att överskrida (eller under-) storleken från det invanda. 
 Att gå över gränserna kan vara så enkelt som att använda ett mönster som är tänkt för ett handarbete till ett helt annat. Som här, en hundtandsruta är vanligen vävd. Här är den stickad, och det blir fenomenalt. 


Hundtanden finns på en väska i Lisen Kålls väskkollektion i svartvita grafiska mönster. Väskorna kan köpas på Hantverkarboden i Jakobstad. 
 För övrigt är vi tillbaka i Vasa och det betyder att hösten är på intågande. Jag har nött hål på mina grå ekologiska yllesockor och det i sin tur betyder att jag blir tvungen att lappa dem. Jag får väl leta upp några roliga lappningsmetoder. För tack och lov kan man använda yllesockor fastän man har golvvärme. Känslan i vårt ekgolv gör sig allra bäst mot yllesockor, helt okej mot bara fötter och sämst mot strumpor. Så är det med sträva matta golv av den moderna typen. Men nu är det verkligen läggdags, det hör (läser) man. 

24 juli 2016

Makramé och keramik


Makramé har länge fascinerat mig och jag drömmer om att ha tid att skapa både små smycken och stora draperier i tekniken. Gunborg Enbär är en som har både tid och fingerfärdighet, i fredags visade hon makraméteknik och sina smycken på Hantverkarboden i Jakobstad


- Mitt vanliga arbete är så enformigt att jag behöver ha något roligt att handarbeta med på kvällarna, säger Gunborg. 

Men enformighet kan utnyttjas, som en äkta kreativ själ jobbar Gunborg med skissblocket i fickan och skapar och planerar i tankarna under dagen. På kvällen föds smycken i hennes hobbyrum. Det är makramé och keramik som ligger henne varmast om hjärtat för tillfället.

- Men jag jobbar också med silverlera och bronslera, berättar Gunborg, jag är en mångsysslare som vill ha variation i mitt hantverk. 


Gunborg knyter helst makramé av hampagarn och vaxat lin- eller bomullsgarn.

- Vaxet gör att knutarna hålls på plats och blir fasta, tipsar Gunborg, visst går det att knyta av blankare material också, men till exempel nylon glider väldigt lätt och resultatet blir då ojämnare.


Makramé knyts med arbetet spänt. Gunborg använder en tygöverklädd skiva som går att sticka nålar i för att spänna fast sina smycken under knytningen. 

- Det är inte styrox, men något liknande lite stabilare material, berättar hon, men man kan ta vad man hittar och experimentera. 

En kreativ själ vilar sällan, överallt har man sina skapartankar med sig. Gunborg skapar sina egna smyckesmodeller och gör också egna keramikknappar till smyckena. Hon stämplar ytan på knapparna för att få en levande struktur. 


- Pärlorna köper jag, men det är svårt att hitta pärlor med tillräckligt stora hål för att makramégarnet ska gå igenom, suckar Gunborg, jag beställer på nätet från samma ställe som jag köper mina garn. Då vet man att man får material som lämpar sig för ändamålet. 



Gunborg hittar också mycket inspiration på nätet. 

- Det finns många bra instruktionsvideon om makramé på youtube, tipsar hon, väldigt mycket är på spanska men de är så tydliga att det inte gör något att man inte kan språket, man kan ändå lära sig tekniken därvia. 

Kurser i makramé är också återkommande, men för den som vill testa redan nu kan Gunborg förutom youtube-videon också rekommendera några böcker.


- Making Beautiful Hemp & Bead Jewelry av Mickey Baskett har tydliga bilder på hur man ska knyta, och i boken Macramé - Fashion accesssories & jewelry av Sylvie Hooghe hittar man många vackra smycken att inspireras av.



Man kan hitta Larsmobördiga Gunborg Enbärs smycken av makramé, keramik, silver- och bronslera på facebook på sidan GE-smycken



22 juli 2016

Silveråterbruk


Igår kunde man träffa Viveka Strömberg på Hantverkarboden i Jakobstad och se hennes sirliga silversmycken.  Det är återbruk i all ära när Viveka förvandlar gamla bestick till användbara smycken. 

- Halsbandet med rosorna är min egen design, berättar Viveka.

Halsbandet är vackert, det påminner mig om Kalevalas halsband Talon Sydän med hjärtan på rad. Men rosenhalsbandet är gjort av fem gamla silverskedar. Själva frågan om vems design som är vems blir knepig i dethär sammanhanget. Rosorna till skedskaften är i sin tur formgivna av någon helt annan, och många av modellerna på Vivekas smycken är sådana som man kan hitta hos andra tillverkare, berättar hon. Viveka är hantverkaren, återbrukaren, själva formgivningen står någon annan för. 


- Min hobby började med namnsmycken, berättar Viveka, sen gick det vidare till mer och mer återbruk, men jag har inte gått någon kurs utan är självlärd. 

Det är populärt med kurser i silversmide och till dem tar deltagarna ofta med gamla bestick att smida om till smycken. Modellerna har de kanske sett att någon annan gjort och det blir en sorts allemansrätt att forma om skedar till de "klassiska formerna". Idéer kan man inte patentera. 

- Nu är silverarbetet ingen hobby för mig längre utan en verksamhet, säger Viveka. Jag har en verkstad tillsammans med min man. En del av maskinerna är vanliga verkstadsmaskiner, såsom pelarborrmaskinen jag använder för att borra hål men också för att slipa smyckena med. Specialmaskiner för smyckestillverkning har jag införskaffat efter hand de har behövts, t.ex. ett verktyg som gör att jag kan justera storleken på ringar och en tumlare som polerar de färdiga smyckena tillsammans med metallkulor, vatten och polermedel. 


Jag beundrar de små klockorna som sammanfogats av ändarna på två skedskaft och tänker på samernas tro att silver och klirr av silver kan hålla onda andar på avstånd. 

- Det är inte mycket som går till spillo, berättar Viveka, nästan allting hittar jag anvnändning för. 

Kläppen i klockorna kanske hade blivit en spillbit om den inte skulle ha passat just där. Kanske kom den från ett ben av dessa söta elefanter som gjorts av gafflar? Halsbanden med elefanter passar såväl stora som små, varför inte som dopgåva eller välkomstgåva åt ett nytt litet barn? 

Är det ditt silverarv du använt som material? frågar jag Viveka som skrattar.
- Nej, det låter jag bli. Några kära skedar från en gammal släkting har jag som jag planerar göra till ett smycke åt min dotter, men annars är det nog loppisfynd jag använder mig av. 

Silver, nysilver, alpacka och rostfritt samsas bland smyckena.
- Silver är mjukt och därför lätt att bearbeta, berättar Viveka, men jag gillar att arbeta med rostfritt stål också, det ger en möjlighet att göra om. Blir man inte nöjd med t.ex. böjen på ett armband så kan man klappa ut det rostfria stålet igen och börja om. 



Viveka Strömberg hittar man också på facebook, på hennes webbsida och i hennes butik på Risöhällvägen i Larsmo. 


20 juli 2016

Gamla vävtekniker hyllas i smycken


Bandgrind av Åsa Broo. Foto: Memento/Linda Tallroth-Paananen

Vid Hantverkarboden fortsätter smyckestemat under Jakobs Dagar-veckan. Onsdagen är Åsa Broos dag och vi får se hur man väver vackra armband på hennes miniatyrbandgrind. Bandgrinden tog Åsa fram under projektet Handante som pågick i Pedersöre 2013-2014. Produkten fick medvind när Åsa vann pris för årets nya produkt på Suomen Kädentaidot-mässan i Tammerfors 2014. 
 Att Åsa brinner för gamla vävtekniker ser man tydligt i hennes nyskapande produkter som inte bara bevarar gamla hantverkstekniker, utan även uppmuntrar till att handarbeta. Förutom bandgrinden, som är både redskap och smycke i sig, har Åsa formgett korsstygnskexet. Korsstygnskexet är ett litet träsmycke som tillåter bäraren att själv brodera sitt motiv. Åsa tipsar om att man kan brodera gamla vävmönster, t.ex. tuppfjät som här i gult.  

Korsstygnskex av Åsa Broo. Foto: Memento/Linda Tallroth-Paananen

Korsstygnskex av Åsa Broo. Foto: Memento/Linda Tallroth-Paananen

Hantverkarboden finns på adressen Visasbacken 4 i Jakobstad. Varje dag denna vecka förevisas ett nytt hantverk, produkterna som framställs är smycken. 

SparaSparaSparaSpara

19 juli 2016

Tusen knutars hantverk

En påbörjad styckespets i knypplingsdynan.

Staden Jakobstad blommar. Det är sommarevenemanget Jakobs Dagar som pågår, och det bjuds på program för alla intresseområden, också för handarbetare. Imorse packade jag bebisen i vagnen och tog sikte på stan. Storloppis pågick nedanför kyrkan och där såg jag en knyppeldyna för 15€ som jag inte köpte fastän jag kände att det kanske var min uppgift att rädda just den. Inte nu, tänkte jag, inte än. Senare ska jag lära mig knyppla, men inte med en ettåring i hälarna. Fast jag får inte vänta för länge, färre och färre blir de som utövar detta tidsödande hantverk. 
 Bebisen och jag lunchade på en bänk utanför Hantverkarboden i Visasbacken. Det lönar sig att besöka Hantverkarboden ofta under Jakobs Dagar-veckan. De har nämligen en ny smyckeshantverkare på plats varje dag, som utövar sitt hantverk på plats. Idag satt Gitta Strömbäck där och knypplade i lugn och ro medan folk i vimlet trängdes med barnvagnar och för fulla loppiskassar. 

Knypplad brudkrona av Gitta Strömbäck.

Gittas vackra brudkronor var förstås det första som min blick fastnade på. Skira stod de på rad i fönstret med ljuset sipprandes mellan de tusen små knutarna. När, inte om, jag lär mig knyppla, då ska en krona bli mitt första verk. 

Knypplad styckespets av Gitta Strömbäck.

En krona kan tyckas vara rena barnleken jämfört med styckespetsarna som Gitta också flinkt framställer. Styckespetsarna bärs till folkdräkternas styckemössor och består av två eller tre separata knypplade spetsar som sammanfogas till ett stycke. Ett knypplat stycke är det finaste man kan bära till folkdräkten, men det är en investering. Förmånligare och lika rätt är en sydd tyllspets, men inga andra spetstekniker hör hemma i folkdräkten, bara de två äkta spetsarna.

Ett, två, tre. 

Hur lyckas du ha koll på alla spolarna? frågar jag av Gitta. 
- Jag räknar, svarar hon, just nu räknar jag till tre. Hennes fingrar flyger av och an och spolar flyttas hit och dit i ett mönster som finns djupt rotat i rörelsen. 
Till tre, tänker jag och ser på de tjugo, nej trettio spolarna som ligger framför hennes händer. Återigen skall det bevisas att matematiken är grunden till allt. 
- Jag hoppas jag får besöka några skolor och visa eleverna tekniken, säger Gitta. Jag håller med. Knyppling är snart bara en term som folk utan att ha den blekaste aning om vad tekniken går ut på använder när de vill beskriva ett tidskrävande intresse, vilket som helst. Tänk om alla kunde förstå att värdesätta hantverket. Kanske finns det några i varje generation som för tekniken vidare. Ibland krävs en sorts modernisering och urbanisering för att ett gammalt hantverk ska få leva. Gittas smycken i metalltråd är ett exempel på hur det kan gå till när ett uråldrigt hantverk stiger in i vår tid. 

Knypplat armband av Gitta Strömbäck.

Knypplat halsband av Gitta Strömbäck. 

Hantverkarboden finns på adressen Visasbacken 4 i Jakobstad. Varje dag denna vecka förevisas ett nytt hantverk, produkterna som framställs är smycken. 






12 juli 2016

Blomknappar från förr



Länge har jag sökt en bra kofta till min bästa vintageklänning, men eftersom inte den perfekta koftan verkar finnas så blir det till att sticka en. Eller, låta sticka en åt sig. Själv har jag semester och hinner följaktligen ännu mindre än vanligt. 
 Klänningen är blå och koftan ska vara röd. Dehär läckra knapparna hittade jag på Lundagård, det är äkta gamla blomknappar. De blir fina tillsammans med rött bambugarn från Hjertegarn.