30 augusti 2015

Traditionellt och trendigt korndrällsbroderi


Det är alltid lika roligt när man hittar en ny handarbetsteknik som man inte känt till förr. Man samlar lite mer information, och det börjar pirra i fingrarna, man vill genast prova. 
 En ny kurs som Pedersöre MI ordnar med start 7.9 heter "Sy i korndräll" och väcker mitt intresse. Det visar sig vara en kurs i en broderiteknik som var stor på 30- och 40-talet. Den användes för att dekorera diskhanddukar och andra kökstextilier, och försvann sedan i takt med diskmaskinens introduktion. På engelska kallas tekniken swedish weaving, huck weaving, huck embroidery eller huckaback, men hur jag än letar hittar jag inget riktigt svenskt namn för den. Korndräll syftar nämligen på broderingsbottnen, ett oliksidigt bomullstyg i fyrskaft där den ena sidan, den man broderar på, har flotterande trådar i varpriktning. Det är genom att trä broderingstråden under dessa trådar som man syr sitt mönster, och det är också de trådarna som gett tyget sitt namn, då de bildar små korn på tygets yta. Man kan använda andra broderibottnar också, panama (tuskaft med två eller flera trådar i varje inslag och varptråd) eller vanlig aidaväv är två exempel. 
 Min första tanke är att korndrällsbroderi påminner om broderierna man gjorde på våffeltyg i lågstadiet, och det är inte alldeles långt från sanningen. Principen är densamma, man skapar mönster genom att trä broderingstråden under flotternade trådar och broderiet sys alltså i sin helhet på ena sidan av tyget och syns överhuvudtaget inte på baksidan. I denhär videon ser man tydligt både tekniken och tygets struktur. 


Man hittar lätt många tradtionella exempel om man letar på nätet med söktermen swedish weaving eller något av de andra engelska namnen. Löpare och handdukar med bårder i rödbrunt eller gulgrönt ser rätt trista ut, men det går förstås också att brodera trendiga mönster och motiv. De fyra kuddarna hittade jag på etsy. Det ser rätt tidskrävande ut, kan man tycka, men ta en titt på textilen nedan istället, alternativen på motiv är som vanligt oändliga. Det är fascinerande hur man kan ta vilken gammal traditionell teknik som helst och få den att bli trendig med rätt färger, proportioner och mönster. Och så finns det fantastiska vintagemönster som håller för tidens tand. Handduken i översta bilden kunde vara gjord 2015, men härstammar egentligen från 1940-talet. 
 Korndrällsbroderi är definitivt något som bör testas. Det beskrivs som rena rama avslappningen dessutom, och lite handarbetsterapi är ju aldrig fel.


Källa: Nordic Needle

26 augusti 2015

Växtfärgning del 4


Lite ännu om växtfärgningens förväntningar, resultat och möjligheter. (Följ länkarna för tidigare inlägg i ämnet, del 1, del 2, del 3). När man plockar en växt har man en föreställning om vad resultatet ska bli. Rabarber, tänker man, det blir säkert ljusrosa som rabarbersaft. Sen sätter man garnet i grytan, med puttrande bladen som faktiskt doftar som rabarbersaft, och inget verkar hända. En timme senare lyfter man upp garnet, som är tråkbeige. 


Inget illa om färgen beige, den kan vara hur fin som helst på rätt ställe, i rätt kombination. Och som vår lärare Anna-Lisa på Pedersöre MI:s kurs i Växtfärgning upprepade gång på gång, man behöver de mjäkiga färgerna också, att bryta av de klara färgerna med. Jag håller helt och hållet med, och de flesta pastellerna blev underbart vackra (se sista bilden i del 3), men just denhär rabarberbeige tonen har jag för tillfället ingen nytta av. Den åker i påsen med garn som ska färgas om. För så är det ju med växtfärgning, blir det för mjäkigt kan man alltid färga om. 
 Även klara färger kan ibland kännas fel, den laxröda tonen från krapp är mångas favorit, men inte min. Den blåbärsyoghurtlila tonen som koschenill gav jublade många över, den känns exotisk för vi kan inte färga den tonen hållbart med våra inhemska växter. (De utländska färgpulvren är köpta härifrån.)Av bägge dessa, krapp och koschenill, färgade jag extra härvor för att kunna experimentera. En härva av varje åkte tillsammans med en ofärgad vit härva ner i färgbadet med skal från gul lök. 




Efter en timmes puttrande tog jag upp de tidigare bjärta laxröda och lila härvorna, som nu fått en mild brytning. Krappen tappade sin bjärta laxton och blev en härlig apelsinorange, och koschenillen bröts till en mellanbrun ton. Det lönar sig att experimentera, se vilken förändring. 


Slutligen ett tips om en färgningsbok som jag hittade bland bibliotekets avskrivna böcker. Den är skriven 1973 och innehåller många sanningar, tips och recept. Till exempel står det att man egentligen borde plocka alla växter innan blomning, för att få ut mest färg. Det är förvisso sant, men plockar man dem efter blomning får man ett annat resultat, så det ska väl inte uteslutas. Garn färgat med vårens björkblad blir gulgrönt, och med höstens björkblad klarare gult. Dock blir jag samtidigt tveksam till att läsa för mycket gamla fakta om färgning, om och om läser jag om färger som inte är hållbara, som inte löns att prova osv. Jag tänker att man kanske ändå mår bättre av att testa och misslyckas än av att aldrig försöka alls. Läs en färgningsbok, denhär eller en annan, eller låt bli. Sök färgningstips på pinterest, eller låt bli. I mitt collage har jag samlat några metoder och nyanser som tåls att provas. Hur man än gör är växtfärgning ett fint nöje, och jag undrar hur jag ska klara vintern. 


25 augusti 2015

Skrytfilt med hexagoner



En vän till mig berättade för mig om "skrytfilten". Hon sa att i barnvagnen ska man ha sin finaste filt, den som egentligen inte är gjord för värmens skull utan snarare för utseendets. En skrytfilt kan se ut hursomhelst, sålänge den är vacker och gärna väcker intresse och föder komplimanger. Skrytfilten är mest till för att beundras. Den tillverkas gärna av barnets mormor eller farmor. Förstås kan den ha funktionella egenskaper också. En skrytfilt i ylle värmer den lilla vagnsåkaren medan skuffaren tar emot komplimangerna och stickaren sitter och myser. 
Här är min skrytfilt, stickad av Måns mormor enligt mitt mönster och färgsättning. Inspirationen hittade jag på pinterest, där denhär virkade filten väckte mitt intresse. Jag gillade formerna, hexagoner delade på mitten i två färgfält, samt några randiga fält. Det jag inte var lika förtjust i var färgsättningen och de mycket ojämna kanterna. Dessutom slog vi fast att en stickad filt blir både behagligare, smidigare och därtill går den snabbare att tillverka. Där startade planeringen. Garnet, Drops Karisma, valde jag pga de många nyanserna som det tillverkas i. En del provlappar krävdes innan vi hade luskat ut de rätta proportionerna. I sidorna behöll vi de ojämna kanterna, men upptill och nertill fick mönstret raka ändor. Nedan följer mönster och beskrivning. Gör gärna din egen färgsättning. 


Garn: Drops Karisma Off white 01 (3 nystan), Medium grey 21 (2 nystan), Light grey green 69 (2 nystan), Beige brown 54 (1 nystan), Dark mustard 52 (1 nystan), Light old pink 40 (1 nystan)
Stickor nr: 3

Filten stickas som remsor bestående av 5,5 hexagoner vardera. Alla varv stickas räta. På randiga fält byts färgen vartannat varv.  Följ mönstren i pilarnas riktning. 

Lägg upp 16 maskor. Gör ökningar i bägge sidorna vart tredje varv genom att sticka 2 m i den andra resp. den nästsista m (1 m i främre och 1 m i bakre maskbågen). Fortsätt tills du har 26 v och 32 m. Byt färg. Gör minskningar vart tredje varv på motsvarande ställen som du ökade genom att sticka ihop 2 m. Byt färg när du har 16 maskor och 26 varv från det att du började minska, och fortsätt på samma vis enligt mönstret.

De färdiga remsorna placeras enligt mönstret och sys ihop. Över skarven sys tambur- eller kedjestygn. Runt filtens kanter virkas 1 varv stolpar med vitt garn och virknål nr 3. 












23 augusti 2015

Växtfärgning del 3


Äntligen kommer bilder från Pedersöre MI:s kurs i växtfärgning som jag deltog i förra veckan. (Del 1 och del 2 hittar ni genom att följa länkarna.) Kursen gick av stapeln under tre dagar och inleddes med en planeringskväll. Sen följde några lediga dagar med möjlighet att samla växter. Under förra helgen ägnade vi två dagar åt själva färgningen. Som lärare fungerade Anna-Lisa Klemets. Och vilken kurs alltså, jag trivdes jättebra, är från och med nu helt såld på växtfärgning - men så gissade jag också att det skulle gå. Här följer bilder från processen.


Materialet som skulle färgas var yllegarn. Det går att färga andra växt- och proteinfibrer, men de tar upp färgen annorlunda, några betydligt sämre. Yllegarnet man utgår från är vitt, beige eller ljusgrått. Det första vi gjorde var att tvätta garnet. Tvätten ska ske med fettlösande medel, och är mycket viktig för att färgen ska fästa på garnet. Vanligt schampo, handdiskmedel eller ylletvättmedel är lämpligt att tvätta med. En viktig detalj är att man aldrig får temperaturchocka ylle, då ställer sig fibrerna på tvären och man får ett stickigt material som tovar ihop sig. All temperaturväxling under hela färgningsprocessen ska ske stegvis, man kan t.ex. ha många hinkar med vatten som blir varmare efter hand, och så doppar man garnet i hink efter hink. 


Redan på planeringsträffen valde vi vilka växter vi skulle samla in, utgående från en mapp med färgprover som Anna-Lisa hade med sig. Nämnas bör att färgproverna inte är några garantier för det färdiga garnet. Det sägs att om hundra personer färgar samma garn med samma växt, får ingen av dem ändå samma nyans. 



Till förberedelserna hörde att nysta garnet till härvor, knyta om med många lösa bomullsband, väga och märka upp härvorna med sitt namn och växten som vardera härva skulle färgas i. Sen förbereddes grytor med vatten som värmdes till ungefär 90 grader. Vattenmängden har ingen betydelse för färgstyrkan, utan ska vara så mycket så att härvorna täcks och kan simma fritt.


En del växter kunde vi lägga direkt i grytorna, medan andra skulle dra. Vassen t.ex. finfördelades och lades i blöt över natten, det gäller överlag med hårda växter. 


I några grytor kunde man låta växtdelarna vara kvar, medan man i andra gjorde klokt i att avlägsna dem före färgning. Detta av två orsaker, för att de tar för mycket plats eller för att de annars fastnar i garnet och blir omöjliga att få bort. En del växter fick ligga i nylonnätpåsar för att förhindra detta. 


När färgen kokats ur växterna i ca 1 timme tillsatte Anna-Lisa 1 msk alun per 100 g garn som skulle färgas. Alun är ett betningsmedel som gör att färgen fäster i garnet. Man kan också beta på förhand, men vi betade samtidigt som vi färgade. 


När färgbaden var färdiga lades de våta garnhärvorna i och fick sjuda i 1 timme. På bilden garn i vassbad. 


Efter 1 timme togs garnen upp och tvättades i många vatten tills sköljvattnet var helt klart. På bilden tvättas garn som färgats med renfana. 


Slutligen fick garnen hänga på tork. När de väl torkat fick var och en sina garn och vi gjorde därtill varsin färgkarta med prover från alla olika färger. En del växter gav vackra färger, en del gav inte lika imponerande resultat. Är man besviken med utgången kan man tack ock lov alltid färga över.



De färdigt nystade garnen i spiral. Alla garn som färgats har varit vita om inte annat noteras. Läs spiralen utifrån in. 

Gul lök på koschenill
Krapp 
Lökskal på krapp
Anetto
Renfana II
Nässla
Lökskal
Björkblad
Renfana
Vass på björkblad II
Vass
Blåbärsblad
Morotsblast
Körsbärskärnor
Alkanna
Alkanna på blåbärsblad
Koschenill







20 augusti 2015

Växtfärgning del 2



Det är redan flera dagar sedan växtfärgningskursen, och min plan var att skriva om den direkt då i helgen - men vet ni vad, min chef, lille Måns, 5 veckor, har inte tillåtit något sådant skrivande. Men, nu kommer i alla fall en snabbtitt på några av garnen. Nästa långa lediga stund ska jag ladda in bilder från hela kursen och skriva mer om vad och hur vi gjorde. Håll ut. 
 Nå väl, en liten tjuvtitt. Det spännande med växtfärgning är ju att man aldrig vet vad resultatet blir. Även om man färgat en gång eller tio eller hundra gånger med en växt, kan man aldrig vara säker på att uppnå samma kulör nästa gång man testar samma växt. Det är så mycket som spelar in på slutresultatet. Årstiden, mängden växter, mängden garn, hur länge man låtit växten dra ur, hur länge de kokar, hur länge garnet ligger i badet, kvaliteten på garn, kvaliteten på sommaren. (Den sistnämnda är då minsann inte något att hurra för.) Och, som jag nämnde i förra inlägget om växtfärgning, är det ju inte så enkelt att garnet blir den färg som växten eller växtens blomma har. Men när det gäller renfana så blir garnet faktiskt gult som sin företrädare. Och inte lite heller, renfanan innehåller massor av färgämne. Garnet nere till vänster i bild är färgat i första badet och garnet upptill i andra badet. Som ni ser kunde man ha gjort ytterligare efterbad och det hade funnits färg kvar. Det hade varit läckert att ha en hel skala av ljusnande gula nyanser, lämpligt för ett projekt i ombre. 


En favorit blev garnet som färgades med vass, det fick en fantastiskt ljusgrön nyans. Färgbadet såg mörkt olivgrönt ut, men slutresultatet blev ändå en pastell. Alla garn är alunbetade, och för att spara tid tipsade läraren Anna-Lisa om att man kan beta samtidigt som man färgar, man öser helt enkelt i 1 msk alun per 100 g garn direkt i färgbadet, och på så vis sparar man in en timme. Nu vaknar chefen, ajöss.


12 augusti 2015

Växtfärgning del 1


Jag skrev tidigare om att jag anmält mig till en växtfärgningskurs som ordnades i Pedersöre MI:s regi,  igår var första planeringstillfället. Det är fråga om en grundkurs, vilket passar mej utmärkt, jag har som sagt tidigare bara använt mej av kemikalier för att färga tidigare, främst reaktivfärger. Men nu ska det bli andra bullar, växtfärgning verkar mycket intressant. 
 Som lärare fungerar väverskan Anna-Lisa Klemets. På första planeringstillfället gick vi igenom vilka olika arbetsskeden växtfärgningen består av och satte upp planer för resten av kursen (som äger rum i helgen) Vi gick också igenom vilka växter som ger vilka färger. Det är inte så enkelt så att en lila blomma ger ett lila garn. Anna-Lisa hade gjort en lista över färgerna man främst får fram med våra finländska växter, och det rör sig på en skala från gult, gulgrönt via olika nyanser av grönt och till brunt. För rött och blått blir det att ta till utländska växter, som hon införskaffat i pulverform härifrån

Färger från finländska växter:
GULT - björk, blåbärsblad, nässla, safflor, baldersbrå
GULGRÖNT - johannesört, renfana, vass
VARMGULT - lökskal, äppelträdsblad
GRÅGRÖNT - fräken, granris, ängssyra
GULBRUNT - björk, grankottar, klibbal, ljung, rabarber
BRUNT - islandslav, stenmossa, albark, havtorn

Vi var sex deltagare på kursen. Var och en fick välja vilken/vilka växter man vill samla in inför fredagen då vi börjar på med själva betningen (förbehandlingen) och färgningen. Jag valde vass emedan vi bor på villan just nu, det ska ge en gulgrön färg. Men eftersom vi också har så mycket ljung i knutarna funderar jag på att samla ljung också, som alltså inte ger lila färg utan gulbrun. Det som förvånar är hur mycket växter som behövs viktmässigt i förhållande till garnet. Till 100 g garn behövs 400-800 g färska växter eller 200-400 g torkade, så det är bara att ge sig ut och plocka. 


En korg full av vitt yllegarn väntar på att härvas upp i 50- och 100-grams härvor. Sen ska garnet tvättas med hårschampo, ylletvättmedel eller Yes-diskmedel inför färgningen. På fredagen fortsätter kursen, spännande. Hoppas vi får vackert väder.




4 augusti 2015

Vattentäta förvaringspåsar


Med ny chef i huset, lille Måns, snart 3 veckor gammal, förändras vanor och behov märkbart. Redan från början gick vi in för att använda oss uteslutande av tygblöjor, dels av ekologiska skäl, dels av ekonomiska och dels för att jag inte kan förstå varför någon INTE skulle välja tygblöjor framför pappers-? Tygblöjor är fina, praktiska, förmånliga i användningen och det allra bästa: de gör så att blöjbytena blir mycket roligare. Såklart lägger jag hellre en superfin rävmönstrad blöja på min bebis än vitt pappersskräp. Ge tygblöjor en chans, det är inte det minsta jobbigt, vilket många brukar försvara sig med.
 Men, att inte kunna slänga använda blöjor i kallvattenhinken när man är utanför hemmet medför förstås ett nytt behov: någonstans att förvara de smutsiga blöjorna tills man åter är hemma och kan tvätta. En tillfällig, vattentät förvaringspåse helt enkelt. Medan Måns var ute och åkte vagn med sin pappa hann jag sy fem påsar lämpliga för ändamålet. 
 Materialet är PUL-tyg, som också används i vissa modeller av blöjskal, det vill säga tyg som ytbehandlats med polyuretanlaminering. Plast, förvisso, men återanvändbart och därför bättre än att använda engångsplastpåsar, och förstås vattentätt. För att lite piffa upp det vita PUL-tyget valde jag fem småmönstrade bomullstyger att dekorera påsarna med, rester från andra projekt. Blixtlåsen var sådana som jag redan råkade ha, några sprättade ur andra plagg, några nygamla (köpta från överskottslager). 


PUL-tygets mått i tillskärningsskedet 16 x 42 cm i enkelt tyg, bomullstyget 16 x 14 cm + sömsmåner. Blixtlåset är 16 cm lång. Den plastlaminerade sidan av PUL-tyget blir avigsida. 

Gör såhär:
1. Klipp ut alla delar. 
2. Märk ut nedre sömnadslinjen för bomullstyget på PUL-tyget, 15 cm från kortsidan (inkl. sömsmån). Placera räta mot räta och sy fast med raksöm. Vik rätt och pressa sömmen.
3. Sicksacka fast bomullstyget i PUL-tygets kortsida, kant i kant och så att tygen ligger slätt mot varann.
4. Sy fast blixtlåset i PUL-tygets kortsidor med 1 cm sömsmån, sy också genom bomullstyget. Sticka ner sömmarna.
5. Vik påsen dubbelt så att blixtlåset ligger 1,5 cm från övre vecket. Med påsens rätsida utåt, sy ihop långsidorna med 0,7 cm sömsmån. Tunna av hörnen genom att klippa bort "hundöron" från dem. 
6. Öppna blixtlåset, vänd påsen med avigsidan utåt, sy pånytt långsidorna med 1 cm sömsmån för att skapa en fransk söm. Vänd påsen rätt och den är klar att använda.

En fransk söm har alltså ingen slarvkant utan är sydd från båda hållen. Det är viktigt att komma ihåg att första sömmen sys med rätsidan utåt, alltså helt tvärtemot man annars skulle sy en förenande söm.