26 augusti 2015

Växtfärgning del 4


Lite ännu om växtfärgningens förväntningar, resultat och möjligheter. (Följ länkarna för tidigare inlägg i ämnet, del 1, del 2, del 3). När man plockar en växt har man en föreställning om vad resultatet ska bli. Rabarber, tänker man, det blir säkert ljusrosa som rabarbersaft. Sen sätter man garnet i grytan, med puttrande bladen som faktiskt doftar som rabarbersaft, och inget verkar hända. En timme senare lyfter man upp garnet, som är tråkbeige. 


Inget illa om färgen beige, den kan vara hur fin som helst på rätt ställe, i rätt kombination. Och som vår lärare Anna-Lisa på Pedersöre MI:s kurs i Växtfärgning upprepade gång på gång, man behöver de mjäkiga färgerna också, att bryta av de klara färgerna med. Jag håller helt och hållet med, och de flesta pastellerna blev underbart vackra (se sista bilden i del 3), men just denhär rabarberbeige tonen har jag för tillfället ingen nytta av. Den åker i påsen med garn som ska färgas om. För så är det ju med växtfärgning, blir det för mjäkigt kan man alltid färga om. 
 Även klara färger kan ibland kännas fel, den laxröda tonen från krapp är mångas favorit, men inte min. Den blåbärsyoghurtlila tonen som koschenill gav jublade många över, den känns exotisk för vi kan inte färga den tonen hållbart med våra inhemska växter. (De utländska färgpulvren är köpta härifrån.)Av bägge dessa, krapp och koschenill, färgade jag extra härvor för att kunna experimentera. En härva av varje åkte tillsammans med en ofärgad vit härva ner i färgbadet med skal från gul lök. 




Efter en timmes puttrande tog jag upp de tidigare bjärta laxröda och lila härvorna, som nu fått en mild brytning. Krappen tappade sin bjärta laxton och blev en härlig apelsinorange, och koschenillen bröts till en mellanbrun ton. Det lönar sig att experimentera, se vilken förändring. 


Slutligen ett tips om en färgningsbok som jag hittade bland bibliotekets avskrivna böcker. Den är skriven 1973 och innehåller många sanningar, tips och recept. Till exempel står det att man egentligen borde plocka alla växter innan blomning, för att få ut mest färg. Det är förvisso sant, men plockar man dem efter blomning får man ett annat resultat, så det ska väl inte uteslutas. Garn färgat med vårens björkblad blir gulgrönt, och med höstens björkblad klarare gult. Dock blir jag samtidigt tveksam till att läsa för mycket gamla fakta om färgning, om och om läser jag om färger som inte är hållbara, som inte löns att prova osv. Jag tänker att man kanske ändå mår bättre av att testa och misslyckas än av att aldrig försöka alls. Läs en färgningsbok, denhär eller en annan, eller låt bli. Sök färgningstips på pinterest, eller låt bli. I mitt collage har jag samlat några metoder och nyanser som tåls att provas. Hur man än gör är växtfärgning ett fint nöje, och jag undrar hur jag ska klara vintern. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar