30 juni 2015

Hemligheten bakom superwashbehandlat ylle



Som prenumerant på rikssvenska tidningen Hemslöjd får man del av hantverk och handarbete ur många olika vinklar. Nuförtiden är varje nummer av tidningen uppbyggd kring ett visst tema, och temana är inte alltid självklara handarbetsteman, såsom broderi, vilket var vad jag föreställde mig när jag tecknade prenumerationen. Nej, tvärtom går de på redaktionen krokigare vägar och får på så vis plockat in mycket olika vinklar i sin tidning. Senaste numret (3/2015) behandlade temat fåret.
 Med spänning bläddrade jag fram till sidan 50 i temanumret om fåret för att läsa artikeln Fråga ullakuten där man skulle ta upp hemligheten bakom superwashbehandlat garn. Ni vet dendär processen som gör att vanligt yllegarn kan tvättas i maskin utan att man behöver oroa sig för att det man stickat ska krympa och filta ihop sig. Jag har aldrig egentligen funderat över hur man egentligen går till väga för att omvandla yllefiberns egenskaper, men nu vet jag, och nu tänker jag följdaktligen börja undvika superwashbehandlat garn.


Det visar sig nämligen att superwashbehandlingen går till på så vis att fjällen på yllefibern, de som är orsaken till att ylle filtar sig, fräts bort i ett klorsyrabad. Sedan täcks fibern i en tunn polyamidhinna, för att återfå sin mjukhet och för att garnet ska kunna klara den mekaniska bearbetningen och värmen som det utsätts för vid vanlig maskintvätt. Vilket renrasigt fusk, för på etiketten till superwashbehandlade garner står det inget om vare sig klor eller plast. 
 Hemslöjd menar att de fabriker som utför superwashbehandlingen främst finns i Tyskland, Sydafrika och Kina. I processen används frätande och giftiga kemikalier och i de mindre välutrustade fabrikerna medför detta såklart miljöfarliga utsläpp. 
 Och varför använder vi ens superwashbehandlat garn? Ylle i sig själv har fantastiska egenskaper som gör att det inte behöver tvättas ofta alls. Materialet renar sig självt om det får hänga i fuktigt väder, för fjällen kan öppna och sluta sig och därtill innehåller ylle lanolin, det vill säga ullfett. Lanolinet reagerar med vattenånga och en såpaliknande effekt uppstår, skriver Hemslöjd, därför känns ylleplaggen efter vädring rena och fräscha på nytt, och tvätt är inte nödvändigt varje gång man tycker yllet känns unket. 
 Dagens tvättmaskiner har dessutom speciella program som det går att använda till ylleplagg utan att de filtar sig eller krymper. I sådana program har man tagit bort själva vridningen och gnuggandet som gör att fjällen fastnar ihop med varandra. Använd alltid tvättmedel lämpat för ylle om du vill tvätta dina ylleplagg i tvättmaskinens ylleprogram, och också om du tvättar dem för hand. Vanliga tvättmedel förstör yllets egenskaper. 

Källa: Hemslöjd nr 3/2015: Fråga ullaktuen, s. 50-53.

22 juni 2015

Lappteknik: snabba trianglar

För några månader sedan hittade jag en fin femtiotalsstol på loppis. Tyget var inte original utan en mörk manschester från sjuttiotalet och benen var rätt slitna. Med ett nytt sitsöverdrag i modern lappteknik med geometriska former och lite vitfärg på benen blev stolen som ny igen. Eller egentligen, bättre än ny, jag ogillar nytt. 

Efter

Före

Lappteknikmetoden jag använde mig av kallas snabba trianglar och är ett särdeles finurligt sätt att sy triangelmönster på. Nedan följer en beskrivning av metoden.


Du behöver: bomullstyg i mint, ljusgrått och mörkgrått, rullkniv och skärunderlägg, symaskin och sytråd.

1. Skär till  två  kvadrater i olika färg med måtten 8x8 cm (inklusive sömsmån). Av två kvadrater får du två triangelrutor med slutligt mått 5x5 cm.
2. Placera kvadraterna på varann räta mot räta och kant i kant. 
3. Märk ut den diagonala mittlinjen t.ex. med blyerts.
4. Sy en linje på var sida om diagonalen på pressarfotsavstånd (0,7 cm). 
5. Klipp upp längs diagonalen. Pressa enligt regeln ”sömsmånerna vänds alltid mot det mörkare tyget”.
6. Kontrollera måtten på rutan, skär bort extra tyg så att rutan mäter 6,4 cm både på höjden och bredden (5 cm + 2x pressarfotsbredd 0,7 cm för sömsmåner).
7. Sammanfoga triangelrutorna enligt mönstret. Sy först ihop långa rader av rutor och sammanfoga sedan raderna.


Mönstret tills stolen planerade jag som en stjärna i tre färger, ljusgrått, mörkgrått och mintgrönt. 

Snabba trianglar under arbete.

Hopsydda snabba trianglar

Den färdiga stolsitsen


8 juni 2015

Stärkning av spetskronor

Virkade brudkronor och andra spetsar kan behöva stärkas för att få en stadig form. Metoderna för stärkning är många. En del färdiga sprayer finns i handeln, men det är onödigt att kosta på sig en sådan, man kan lika gärna själv blanda till en utmärkt stärkningsvätska med sådant som man vanligen har hemma. Tre metoder jag prövat är stärkning med socker, potatismjöl och trälim. De har olika för- och nackdelar och passar för olika ändamål. 


Dehär kronorna är museala och kommer från Brages Friluftsmuseum. De ska vara med på en utställning i sommar och behöver därför stärkas för att få tillbaka sin form. Kronan till vänster är troligen från 60- eller 70-talet, den är stor och virkad. Det var populärt med virkade brudkronor under de årtiondena. Kronan till höger är knypplad och troligen lite äldre. 
 Förr i tiden stärkte man ofta med mjölk, det är en metod jag ännu inte provat, däremot valde jag en annan naturlig stärkningsmetod till kronorna, nämligen potatismjölsstärkning. 


Receptet är 1 msk potatismjöl som rörs ut i 1 dl kallt vatten, sedan tillsätts 5 dl kokhett vatten under omrörning och blandningen tjocknar direkt. Konsistensen blir som surmjölk. På förhand bör man ha valt ut ett cylinderformat föremål i lämplig storlek att spänna ut kronan på. Jag klädde två köksbunkar i plast. Små kronor kan man spänna ut på overlocktrådrullar. 
 Spetskronorna doppas i blandningen, överflödig stärkelse avlägsnas med fingrarna och en ren handduk (vit och kronorna är vita). Sedan spänner man ut kronan på formen och låter den torka. 


Potatismjölsstärkning ger spröda, frasiga kronor. De tål inte fukt men lockar inte till sig ohyra som sockerstärkning tenderar göra. En annan nackdel med socker är att det gulnar och blir klibbigt med åren, potatismjöl ger ett skörare resultat men ändrar inte i färg. Petar man ofta på kronorna blir de såklart mjukare med tiden och stärkningen släpper. Vill man ha föremål som håller i längden ska man välja trälimsstärkning som ger det stadigaste resultatet. 








4 juni 2015

Färgning

Lingarn på tork efter färgning med reaktivfärger

Jag anmälde mej precis till en kurs i växtfärgning, nämligen denna som hålls av Pedersöre MI i augusti. Färgning är något jag sysslat en hel del med, men inte växtfärgning specifikt. Det är alltid intressant med miljövänliga alternativ. På Brage Vasa går också en svampfärgningskurs i höst, även den tänker jag delta i. Mer om den kursen kommer upp här efterhand planeringen framskrider.

De färger jag jobbat med hittills är Drimarene K:s reaktivfärger, de framhölls som de mest ekologiska kemikaliefärgerna under min utbildning. Det är reaktivfärger som tillsammans med soda och glaubersalt (eller vanligt salt i brist på annat) är lämpliga för färgning av cellulosafibrer, t.ex. bomull, lin, hampa, jute, rami, sisal, manilla och kokos, och cellulosaregenatfibrer såsom viskos, modal och kupro. Genom att byta ut sodan mot ättika kan Drimarene K:s reaktivfärger även användas till färgning av proteinfibrer såsom olika typer av ull och silke. Polyamid (vanligt i t.ex. tyll) går också bra att färga men aldrig någonsin polyester, hur man än skulle önska det.
 Att tänka på vid färgning är att blandmaterial som innehåller flera olika sorters fibrer kan bli fläckiga emedan materialen drar åt sig färgen olika snabbt och ibland också olika mycket i förhållande till kulör. Snabbt färgar man med "butiksfärger", t.ex. Dylon eller Nitron, men då går man miste om hela processen att själv blanda till nyanser. Dock är butiksfärger ypperliga till svart, den är nämligen stört omöjlig att blanda till själv.

På mitt pinterestcollage om färgning kommer jag att samlar intressanta färgningstekniker, där är glest ännu, men det fylls på efterhand. I morse hittade jag t.ex. en rolig isfärgningsteknik.