30 juni 2016

Hantverk i inredning


Vi har precis flyttat till vårt hus. Det betyder inte att huset är färdigt, eller att varje taklist och golvlist är på plats. Tvärtom, det är långt ifrån färdigt, men vi är inne och det är det viktigaste. Tapeterna är på plats, väggfärgen, kaklet (nästan allt), golvet under våra fötter och taket över våra hjässor. Nu är det dags för piffet (och kakelfogarna och listerna och att måla fönsterkarmarna och tusen andra saker -men också piffet). Där vill jag slå ett slag för att lyfta fram hantverk och handarbete, i inredningen. Förutom i virkade plädar och kuddar i lappteknik och sådant, jag vill lyfta fram själva verktygen. Gamla vackra hantverksredskap som kanske inte används så ofta längre, men som man lätt kommer över för en billig peng och som man lätt kan förändra till moderna inredningsartiklar. 


Här har vi en rad gamla flagabräden. Supersnygga blir de med lite svart sprayfärg. Det är enkelt och snabbt och med ekologisk sprayfärg är det miljövänligt också. Utmärkt återbruk. Men, dethär är alltså fråga om sextio-, sjuttio- och åttiotalets flagabräden, inte de rikligt dekorerade från slutet av 1800-talet. De ska man låta bli att spraymåla eller pilla på överhuvudtaget. Dehär pimpade flagabrädena ska jag hänga på väggen bara jag kan besluta mig för vilken av väggarna som ska få äran.


Ett betydligt mer tidsödande projekt är min lampa som jag gjort av en nystkrona. Men ack så jag gillar den. Nystkronan var helt obehandlad, som de ofta är, men jag har betsat den teakfärgad på "insidan" och målat utsidan vit. Knoppen nertill är från en gammal hylla, textilsladden och lamphållaren från Lundagård. Ni får ursäkta mina något korniga bilder men det är faktiskt mitt i natten när jag skriver detta och fotograferingsljuset är inte det bästa. 


Sen vill jag avsluta med ett litet broderat tips innan jag går och lägger mig. Ett fint ordspråk som jag tycker är viktigt att minnas när inspirationen faller på. Skynda dig medan du har lust. Godnatt.

Detalj av broderiet Livets träd av Yvonne Andersson



27 juni 2016

Hårresande konst

Fotograferat vid Jakobstads museum.
Häromveckan fanns det en liten efterlysningsannons i den lokala blaskan. Någon efterlyste en kvinna vars hår hen ville köpa, och det lät på annonsen som om efterlysaren faktiskt talats vid med den hårfagra om saken, men inte kommit till en konklusion vid deras flyktiga möte... 
 Det florerar rykten om envisa håruppköpare i Österbotten, det spekuleras hit och dit men ingen vet riktigt vad tanken bakom inköpen är. Jag har hört att hen ska spinna garn av håret. Så intressant, tänker jag då, undrar hur det garnet skulle bli att se ut och kännas? Någon kanske tycker det låter smått obehagligt, men vad skiljer människohår från djurhår, egentligen? Hår är proteinfibrer, precis som ull och siden, om man går till grunden. Idag, när vi är vana med alla sorters hårförlängningar, varför kryper det lite i skinnet när vi tänker på gamla smycken av människohår? 

Fotograferat vid Jakobstads museum.
Fotograferat vid Jakobstads museum.
Under 1800-talet och i början av 1900-talet var det populärt med smycken av människohår. Man menar att smyckena blev de arbetslösa perukmakarnas nya inkomstkälla när peruker blev mer och mer omoderna under 1700-talet. Man kan undra vad de livnärde sig på senare, när hårsmyckena i sin tur tappade mark under 20-talet i samband med att kvinnorna började klippa sig korta. 

Fotograferat vid Jakobstads museum.
Fotograferat vid Jakobstads museum.
Både peruker och smycken av hår hörde såklart enbart till de högre stånden. Man kan se det bl.a. på gulddetaljerna som håret kombinerats med. Men det var fattigare hjon som stod för håret som konstverken skapades av. De sålde håret av sitt eget huvud så att säga. Det fanns speciella håruppköpare som reste runt för att skaffa materialet. 
 Eftersom hårsmyckena tillhörde de rika är det fullkomligt naturligt att de inte återfinns på några hembygdsmuseum i nejden. Men vid Jakobstads museum kan man hitta ett antal exempel på den hårresande konsten. Och vilka konstverk det är fråga om.

Fotograferat vid Jakobstads museum.
Fotograferat vid Textilmuseum Tant Vanja i Dals Rostock.
Tänk på alla tusentals hårstrån som ska ligga precis rätt för att smyckena faktiskt ska komma att likna kedjor, nät, kokonger. Det är otroligt. Ett utdött handarbete, tänkte jag, och googlade. Inget försvinner från jordens yta, får man väl säga, men stilen är dock en annan på dessa hårsmycken från 2012. 

Fotograferat vid Fornstugan i Esse.
Ett hårigt exempel från ett hembygdsmuseum vill jag dock lyfta fram. Men det är fråga om ett helt annat hårarbete, ett löshår som användes tillsammans med byns brudkrona. Denhär typen av hårarbeten, samt valkar och andra tillbehör för brudkronor finns spridda också på landsbygdens museer, men när det kommer till själva hårsmyckena är de nog stadsmuseerna förunnade.  

26 juni 2016

Fälltäcken från insidan


Egentligen är jag ledig nu. Men jag kan inte låta bli att jobba lite, det är så intressant. 
 Inför teaterhösten söker jag fårskinn av äldre modell. De ska senare sys till stora yviga skinnrockar som ska användas i höstens pjäs Mor Kurage och hennes barn. Det tog ett tag innan jag insåg varifrån vi skulle få tag på fårskinnen. Men sen slog det mig - gamla fälltäcken, det är det vi ska använda. Ett par fälltäcken med härkomst från Vörå köpte vi in från Lundagård. Det är ett så fantastiskt gäng att göra affärer med, man berättar vad man är ute efter och så klart har de sett både det ena och det andra på sina inköpsresor. Även om de inte råkar ha föremålen inne för tillfället, så kan man räkna med att de har det inom kort. En dryg vecka tog det innan de kunde erbjuda oss två stora fina fälltäcken. 

Fälltäcken från Vörå, bild Lundagård.
Fälltäcken är gamla handvävda slädtäcken som fodrats med fårskinnsfällar, därav namnet. De är ofta vävda som rakrutiga i tuskaft eller som snedrutiga i enkeldräll eller munkabälte. (Läs mer om traditionella österbottniska täcken här.) Det är fällarna vi ska använda på teatern, själva täckena bevaras sådana som de är.
 Eftersom de två fällarna från Vörå inte räcker i materialväg har jag fortsatt att leta privata försäljare och donatorer. Det var dags för dethär grön- och svartrutiga täcket att skiljas från sin fäll. 


Det här är rätsidan av täcket, färgerna är mycket väl bevarade. Till vänster i bild ser man en söm, täckena vävdes på smala vävar i två längder som sedan syddes ihop till ett bredare täcke. 


På avigsidan är varpen mer synlig. Varpen är i bomull, vilket avslöjar att täcket är nyare än från 1850-talet, det var då bomullen sakta gjorde sin entré. Det gröna täcket härstammar från Katternö, Pedersöre. Det sägs att vissa färger använts mer på vissa orter, men grönt och rött har varit populära i hela Österbotten.


Täcket är stort som en matta, detta är baksidan, själva fällen. 


Vänder man fällen på avigsidan ser man att den är skarvad av sex mindre skinn samt små restbitar. 


Man har tagit tillvara varje liten skinnbit, titta så många små skarvar, alla lika snyggt och prydligt sammanfogade med små stygn. 


Det här fälltäcket, ett blått, var i betydligt sämre skick, flera av skinnen har rämnat precis intill sömmarna. Men det intressanta är att man använt både bruna och vita skinn, det har jag aldrig sett tidigare på något fälltäcke. Det är känt att man i Purmo, Pedersöre, ofta använde blått som basfärg i täckena, kanske kommer det här täcket därifrån, vem vet.


Om man jämför avig- och rätsidan ser man att rätsidan (till höger) tappat väldigt mycket av sin färg. Det är solen som har blekt färgerna. Den rosa färgen är så kallad anilinrosa, en kemiskt framställd färg som började användas efter 1850-talet. Ser man på slitaget är det garnet som färgats i anilinrosa och svart som tagit mest illa upp av tiden. Det svarta kan vara naturfärgat, och då är det troligen järn som försvagat garnet, men det kan också vara en kemiskt framställd färg. 



Det blå täckets fäll är lika snyggt lappad och skarvad som det gröna täckets fäll, men skinnet är väldigt skört och nästan pergamentaktigt. Stygnen är överkaststygn i grov bomullstråd och de har dragits till så hårt att skarvarna ställt sig upp som små åsar. 


Här är ett välbevarat blått täcke från Purmo, också detta med inslag av anilinrosa. Detta har jag dock inte slaktat, det finns på Ålidens hembygdsmuseum



22 juni 2016

En groende tanke

Vintagebrudklänning, något omgjord 60-talsmodell.

Människan och ekorren och hamstern. Samlarna. Jag hörde ett radioreportage där man diskuterade samlande och vad man som barn samlat på. Det var både den ena och den andra märkvärdigheten som nämndes och själv drog jag mig till minnes olika småsaker som gick från att vara enstaka till att bli samlingar. Det slog mig att man aldrig slutar samla, fastän man växer upp. Det ligger i människans natur att samla på saker, sådant man tycker är intressant och vackert. Det ligger i handarbetarens natur att samla på material, tyger, garn, mönster, verktyg...  
 Man kan nog säga att jag samlar på en hel del handarbetsrelaterat, men min största passion, förutom kronor, är spetsar och vintagebrudklänningar. Det är dessa tre jag vill samla mest på. Och kanske man då borde begränsa sitt samlande till att gälla just några enstaka specialområden, så det inte barkar av. 
 Sen började en idé gro. Om vad jag ska göra med alla mina vintagebrudklänningar vartefter samlingen växer. En idé som rättfärdigar samlandet. Jag ska låta den gro, för jag tror att det blir till något verkligt bra. 

Krona i läder och glas

Foto: Johanna Överfors, Stephanie Blomqvist och Kasper Gustavsson

Som jag berättade i förra inlägget deltar jag med två kronor i utställningen Alice in Furland som pågår på Loftet hela sommaren. Nu vill jag visa den andra kronan, den som bärs av Hjärter Dam. 
Också denna krona har en återbrukad lampskärmsstomme som bas. Den är klädd med motivskuret läder och glaspärlor. Formen är inspirerad av dräkten som Tim Burtons Queen of Hearts bär i filmen.
Hade jag all tid i världen skulle jag skapa en krona i veckan.

Utställningen Alice in Furland är öppen 8.6-6.8.2016. Besök den på Loftet i Vasa!
Modellen på bilden hetar Maria Vesterlund.

Foto: Johanna Överfors, Stephanie Blomqvist och Kasper Gustavsson

19 juni 2016

Krona till den vita drottningen


Foto: Johanna Överfors, Stephanie Blomqvist och Kasper Gustavsson
Sommarens utställning på Loftet i Vasa kallas Alice in Furland och är ett samarbete mellan yrkeshögskolorna Centria och Novia. Det är en fotoutställning där tre fotografstuderanden har tolkat klassiska karaktärer och scener ur Alice i Underlandet - men denna gång iklädd päls. Dräkterna kommer från Centria. Bilderna gjordes för den italienska modetidningen Pellicce Moda och fick stor uppmärksamhet. Parallellt med fotografierna kan man se ett par av dräkterna och mina kronor. Det är nämligen jag som gjort kronorna till de två drottningarna, White Queen och Queen of Hearts. Stommen i kronan som White Queen bär på bilden är, hör och häpna, en gammal lampskärm som jag spraymålat vit för att sedan sy in den i gamla spetsar och glaspärlor. 
Foto: Johanna Överfors, Stephanie Blomqvist och Kasper Gustavsson

Jag älskar dessa bilder på White Queen som Johanna Överfors, Stephanie Blomqvist och Kasper Gustavsson skapat. Modellen heter Cajsa Östman och för make up och hår står Jay Snellman.

Utställningen Alice in Furland är öppen 8.6-6.8.2016. Besök den!

SparaSpara

11 juni 2016

Börs av reliefstolpar



En god vän bad mig för ett tag sedan att översätta ett virkmönster åt henne. Det gällde en liten mångfärgad börs som skulle virkas av reliefstolpar. Följ länken för att hitta min beskrivning i ord och bild. Den rödgula börsen är Lindas färdiga fina börs. Väldigt somrig och söt. Varför inte testa virka en dylik i Novitas nya ekologiska bomullsgarn där hela 85% av materialet består av återvunnen bomull? Sådant gillas skarpt.

4 juni 2016

Sommarplagg till bebisen


Värmen kom lagom till arbetsveckan och avtog lagom till den lediga helgen. När jag fick en stund över passade jag på och fixade två ärmlösa tanktoppar till bebisen. Han är varmblodig, som sin far. Och värmen ska vi väl tro att kommer tillbaka inom kort.


Tanktoppen med kattmotiv har ursprungligen varit en tunika, men det råkade sig så att den låg i en låda och krympte innan vi hann använda den. Oftast är det ärmarna som blir för korta på urväxta bebiströjor, så genom att kapa dem och fålla ärmurringningarna blev tunikan istället en användbar tanktopp. 


Dödskallemotivet har en längre historia. Ursprungligen har det varit min mans t-shirt. När den blev för liten åt honom sydde jag om den till en kort klänning som jag länge använde själv. När den började kännas omodern sparade jag ändå trycket för det var så himla fint. Nu passade det utmärkt att återbruka igen till ett litet bebisplagg. Ett plagg som alltså använts av hela familjen. Utom katten då, men det är hans tur till näst. 


Katten Sigur påpekar dock att kattmotivet är snyggare än dödskallemotivet, ur hans synvinkel.