Fälltäcken från insidan

Egentligen är jag ledig nu. Men jag kan inte låta bli att jobba lite, det är så intressant. 

 Inför teaterhösten söker jag fårskinn av äldre modell. De ska senare sys till stora yviga skinnrockar som ska användas i höstens pjäs Mor Kurage och hennes barn. Det tog ett tag innan jag insåg varifrån vi skulle få tag på fårskinnen. Men sen slog det mig - gamla fälltäcken, det är det vi ska använda. Ett par fälltäcken med härkomst från Vörå köpte vi in från Lundagård. Det är ett så fantastiskt gäng att göra affärer med, man berättar vad man är ute efter och så klart har de sett både det ena och det andra på sina inköpsresor. Även om de inte råkar ha föremålen inne för tillfället, så kan man räkna med att de har det inom kort. En dryg vecka tog det innan de kunde erbjuda oss två stora fina fälltäcken. 

Fälltäcken från Vörå, bild Lundagård.

Fälltäcken är gamla handvävda slädtäcken som fodrats med fårskinnsfällar, därav namnet. De är ofta vävda som rakrutiga i tuskaft eller som snedrutiga i enkeldräll eller munkabälte. (Läs mer om traditionella österbottniska täcken här.) Det är fällarna vi ska använda på teatern, själva täckena bevaras sådana som de är.

 Eftersom de två fällarna från Vörå inte räcker i materialväg har jag fortsatt att leta privata försäljare och donatorer. Det var dags för dethär grön- och svartrutiga täcket att skiljas från sin fäll. 

Det här är rätsidan av täcket, färgerna är mycket väl bevarade. Till vänster i bild ser man en söm, täckena vävdes på smala vävar i två längder som sedan syddes ihop till ett bredare täcke. 

På avigsidan är varpen mer synlig. Varpen är i bomull, vilket avslöjar att täcket är nyare än från 1850-talet, det var då bomullen sakta gjorde sin entré. Det gröna täcket härstammar från Katternö, Pedersöre. Det sägs att vissa färger använts mer på vissa orter, men grönt och rött har varit populära i hela Österbotten.

Täcket är stort som en matta, detta är baksidan, själva fällen. 

Vänder man fällen på avigsidan ser man att den är skarvad av sex mindre skinn samt små restbitar. 

Man har tagit tillvara varje liten skinnbit, titta så många små skarvar, alla lika snyggt och prydligt sammanfogade med små stygn. 

Det här fälltäcket, ett blått, var i betydligt sämre skick, flera av skinnen har rämnat precis intill sömmarna. Men det intressanta är att man använt både bruna och vita skinn, det har jag aldrig sett tidigare på något fälltäcke. Det är känt att man i Purmo, Pedersöre, ofta använde blått som basfärg i täckena, kanske kommer det här täcket därifrån, vem vet.

Om man jämför avig- och rätsidan ser man att rätsidan (till höger) tappat väldigt mycket av sin färg. Det är solen som har blekt färgerna. Den rosa färgen är så kallad anilinrosa, en kemiskt framställd färg som började användas efter 1850-talet. Ser man på slitaget är det garnet som färgats i anilinrosa och svart som tagit mest illa upp av tiden. Det svarta kan vara naturfärgat, och då är det troligen järn som försvagat garnet, men det kan också vara en kemiskt framställd färg. 

Det blå täckets fäll är lika snyggt lappad och skarvad som det gröna täckets fäll, men skinnet är väldigt skört och nästan pergamentaktigt. Stygnen är överkaststygn i grov bomullstråd och de har dragits till så hårt att skarvarna ställt sig upp som små åsar. 

Här är ett välbevarat blått täcke från Purmo, också detta med inslag av anilinrosa. Detta har jag dock inte slaktat, det finns på Ålidens hembygdsmuseum.