28 april 2015

Spetsar vid Storkyro Hembygdsmuseum

Rundvirkad spets

Under förmiddagen besökte jag Storkyro Hembygdsmuseum med gänget från Vasabrages museiutskott som jag är en del av. Målet med resan var att ta en titt på deras spetsutställning emedan vi också på Brages Friluftsmuseum ska bygga en spetsutställning i vår. Misstänkligen blir de två utställningarna helt olika, men det är ändå roligt att se vilka lösningar andra har valt.

Virkade mellanspetsar i raka led

Utställningen fokuserade på virkade spetsar från Storkyro, mycket snyggt utställda på stora skärmar klädda med linnetyg. Det hela var överskådligt och gav intrycket av att vara en modellsamling. För dem som gillar att virka spets är denhär utställningen säkert en intressant inspirationskälla. Några spetsar var sådana man kände igen från gamla lakan och mönsterböcker, andra mönster var helt nya för mig. 

Spetsarna var presenterade som modellprover på stora skärmar

Spetsvirkningen kom till Finland under senare delen av 1800-talet. Det blev genast en populär teknik emedan den var billig och praktiskt. Virka spets kan man göra var som helst, det kräver inget stort utrymme och inga skrymmande verktyg. Man virkar spets som metervara eller i fria former, cirklar och geometriska figurer. Alla typer av garn går an, men anpassa grovleken på garn och virknål till varandra så blir resultat bäst. Traditionellt har man använt bomulls- och lingarn till spetsvirkning. Virkade spetsar har alltid stått i skuggan av de äkta spetsarna, dvs. sydda och knypplade. Som de finaste virkade spetsarna räknas de som är gjorda med tunn nål och väldigt fint garn, och som håller en jämn kvalitet. 


Underbar tapet i storstugan

Efteråt besöket i spetsboden tog vi en tur till storstugan och där hängde denhär fantastiska tapeten, som är nyproducerad men stilmässigt korrekt. Den var så himla fin, även för en som ogillar blått av naturen. Tapetmönstret fick mig att tänka på spetsar gjorda i frivolitet. De små öglorna på de vita slingorna påminner väldigt mycket om picoterna på typiska frivoliteter.

Tapetmönster med spetsanda

Frivolitet är också en teknik som uppkom under 1800-talet, men som länge var osynlig eftersom frivolitetspetsar främst användes på underkläder. Spetsen kan göras med skyttel eller med en lång nål. Man slår dubbelknutar som bildar de typiska formerna, droppformade öglor och picoter. Liksom virkade spetsar kan frivoliteter göras som metervara eller i fria former, men motiven bygger alltid på droppformer och picoter. 

Frivolitetspets från Pedersörenejdens hembygdsmuseum

Läs mer om spets i Pitsikirja av Rinna Saramäki eller i Lankatekniikoiden käsikirja av Ritva Koskennurmi-Sivonen.


26 april 2015

Lappteknik i chevronmönster


Länge har lappteknik varit förknippat med småblommig romantik eller kossor och andra barnmotiv, men under det senaste året tycker jag man har sett mer och mer moderna mönster framtagna i lappteknik. Och hur härligt är inte det? Chevron och fiskben har varit mångens favoritmönster under den grafiska period som hållit sig kvar länge i inredningstrenderna. Skillnaden mellan de två kan tyckas liten, men den är avgörande, speciellt när det kommer till lappteknik och hur blocken ska sammanfogas.

Chevron till vänster, fiskben till höger.

Allting hänger på hur vinklarna möts och på blockens form. Fiskbens byggs upp av rektangulära block och chevron av romber. Denhär kudden som jag sydde i höstas är följaktligen gjord i chevronmönster och jag ska erkänna att jag totalt tappade bort mig i vinklarna under själva processen, även om jag trodde att jag hade räknat ut det på millimetern. Men slutresultatet blev utmärkt i alla fall, jag fick bara justera mötesvinkeln lite för alla ränderna. Trots att man får uppfattningen av att kudden är gjord av gamla slipsar är så inte fallet. Allt material är gamla bomullstyger som jag snappat upp lite här och var. Som innerkudde använde jag ett hederligt gammalt bolster, dvs en avlagd gästdyna som jag sydde av till rätt format. På baksidan grått linnetyg och kring kanten en extrabred snedlist i bomull, sådant jag hade liggandes.



22 april 2015

Att använda (upp) restgarn...


Det låter så fint detdär med att använda upp sina restgarner. Boken "Sticka och virka med restgarn" tar upp just precis den saken. Att inte köpa nytt utan använda det man råkar ha till handa. Boken innehåller massor av mönster och idéer, bättre och sämre, som ju ofta är fallet. 



En rätstickad liten tröja blir ett lämpligt projekt. Bland restgarnerna finns både Maija och några motsvarande Drops-kvaliteter. Till skillnad från bokens exempeltröja väljer jag ett visst antal färger som jag slumpmässigt randar. Och vad händer? Jo, restgarnen räcker till framstycket och en halv ärm. Sen får jag snällt åka och köpa nya (eller rättare sagt skicka min man för att köpa nya) nystan av två av färgerna. Annat hjälps inte, jag kan ju inte byta färgtema på hälften. Det var de restgarnen, nu har jag nya rester i exakt samma färger som innan det lilla projektet inleddes. 




20 april 2015

Stoppa yllesockor



Jag skulle vilja påstå att folk rätt sällan nuförtiden stoppar sina yllesockor, det är rätt enkelt att få tag på nya. Flitiga hantverkare säljer handstickade yllesockor alldeles för billigt på marknader. Ivriga släktningar stickar par efter par och man hinner nästan aldrig slita ut dem. Men dethär är ett alldeles speciellt par. Ett av de sista paren jag fick av min mormor som gick bort för 10 år sen. Och färgsättningen tycker jag är alldeles fantastisk, mint, orange, mörkrosa, och blått.
 Redskapen som behövs för klassisk sockstoppning är en stoppsvamp (denna köpte jag i Estland på Abakhan för 2,50€, men man kan också ärva dem eller hitta på loppis), en trubbig stoppnål och garn i sockans färg och kvalitet. För att göra detta tydligt har jag dock valt garn i en kontrasterande färg.


Inledningsvis placerar man svampen under hålet. Svampens uppgift är att spänna ut sockan och förhindra att stoppstygnen tar fast där de inte ska, i andra sidan av sockan. Sen syr man en kontur runt hålet, jag brukar sy en fyrkantig kontur och låta den gå en bra bit utanför själva hålet eftersom garnet ofta är slitet på ett lite större område. Risken är annars att man får ett nytt hål precis bredvid det stoppade området. Stygnen är tråckelstygn och vävs in, upp-ner-upp-ner, i de befintliga maskorna.


Efter att konturen är klar syr man parallella långa "varptrådar" som löper från kant till kant på konturen. Där det ännu finns sockfragment kvar vävs garnet in och vid själva hålet löper garnet helt enkelt rakt över. 


Sen syr man tvärs över med "inslagstrådar" och väver in garnet, upp-ner-upp-ner, med "varptrådarna". Det hela blir en liten väv i tuskaft. 


Såhär ser resultatet ut, och blir rätt osynligt om man använder garn i samma färg som sockan. Handstickade yllesockor förtjänar lite respekt - släng färre sockor, stoppa flera. 



17 april 2015

Broderade selfies i Maija Hurmes regi


Fribroderi på maskin och handbroderi
I början av året bjöd illustratören Maija Hurme in konstnärer och hantverkare att delta i ett projekt hon kallade Selfie! som gick ut på att brodera en selfie i valfri teknik på ett kuddfodral. Jag nappade på projektet och inledde processen. Vi åkte i samma veva till Prag där Alphonse Mucha blev min stilikon för selfien, jag har alltid gillat hans illustrationer. De har en vacker mystik, förskönande. På Pinterest samlade jag inspiration i form av Mucha-illustrationer och broderitekniker. Jag visste direkt att jag ville jobba i en kombination av fribroderi på maskin och moderna handbroderitekniker. Fribroderi på maskin är roligt för det saknar regler. Med svart tråd blir intrycket rått, vilket jag gillar, lite som om man suttit och skissat med svart bläck för länge på samma plats på ett papper, så att pappret nästan gått sönder.
 Själva selfien tog jag med min nya Canon EOS 70D, jag saknade just då en vettig kameratelefon så det fick bli lite old school med stativ och spring mellan avtryckarknappen (fördröjning) och placeringen. Jag ville redan i selfien ha med en cirkelform som bakgrund, detta löste jag med att nåla upp en badrumsmatta på väggen. Man tar vad man har, just då var den rätt form och storlek och löste ypperligt problemet.

Selfie 03.02.2015
För att vara min stilikon trogen lade jag makeup och fäste en hel hög med löshår i mitt eget. Mucha avbildade aldrig några glasögonprydda damer med tofs i nacken, även om det var så jag såg ut på riktigt den dagen (se lilla bilden i hörnet). Men är inte selfies ett sätt att försköna sig själv i många fall?
 Från början var min tanke om färgvärlden svartvit, men efterhand blev den mer svartbeige med inslag av mint och gult. Sytråd i de aktuella färgerna inhandlades och bottentyg, grovt naturfärgat linne, sådant man använder som foder i folkdräkter. Broderitrådarna svämmade över i materialskåpet som det var, så där var det bara att välja och vraka. Selfien åkte in i photoshop, en skiss blev basen därifrån, kalkerades till det krympta linnet och så inleddes själva broderandet. Först på maskin, sedan för hand med båge, dels fritt komponerat, dels enligt prickade linjer.

Detalj av Selfie!-dyna
Dynan i sin helhet kan ses på utställning i Helsingfors (och här efter att utställningen är avklarad). Tio konstnärer och hantverkare har gjort varsitt bidrag, på Selfie!-bloggen kan man läsa mera om saken. Vernissagen är öppen och hålls 27.4 kl 18-20 i Akkuna, Glaspalatset. På postern ser ni vilka andra som deltar i utställningen (bl.a. Åsa Broo). Tekniker som använts är förutom broderi, tryck, virkning och knyppling. Bilden på postern är Maijas egen dyna i korsstygn.

Inbjudan till Selfie!-utställningen
Katten var förstås med och valde bilder till bloggen






16 april 2015

Traditionella österbottniska täcken

Granntäcke / plockatäcke 1888 (privatägt)
Igår besökte jag Brage i Vasa och fick ta del av en intressant föreläsning med textilforskaren Helena Jern. Temat var Traditionella österbottniska hantverk och föreläsningen behandlade främst täcken. Fälltäcken, granntäcken, stortäcken, plockatäcken, många namn används för att beskriva de vävda konstverken. Helena berättade om de tre huvudgrupperingarna; rakrutiga, snedrutiga och plockatäcken. Rakrutiga är enklast i sin uppbyggnad och vävs i tuskaft. De snedrutiga vävs i enkeldräll eller munkabälte och plockatäckena likaså, men med plockade mönster. Fram till 1850-talet användes linnevarp men när bomullen gjorde entré i Finland bytte man småningom ut varpen till bomull. Inslaget bestod av ylle. Samtidigt, på 1850-talet, kom syntetfärgerna och snabbt blev anilinrosa en hit emedan det var en färg som man inte kunnat framställa på naturlig väg.

Snedrutigt och rakrutigt (Jakobstads Museum)
Rakrutigt täcke med inslag av anilinrosa (Ålidens Museum)
Rakrutigt fälltäcke (privatägt)
Täckena har ibland en fårskinnsfäll fastsydd på baksidan, därav namnet fälltäcken. De användes bakpå släden, i sängen och de finaste fungerade som söndagstäcke eller bordsduk när prästen kom på besök och i juletid. Till täckena hörde också fransalakan, ett linnelakan som för prydnads skulle hängdes under granntäckena. Fransarna knöts separat av efsingar och syddes senare fast på lakanen. Att knyta fransar är ett hantverk jag absolut ska lära mig, det ligger inom en snar framtid att prova på.

Högsäng bäddad med granntäcken och fransalakan (Fornstugan i Esse)