13 september 2015

Den äkta spetsen


Igår startade en annan av höstens handarbetskurser inom Pedersöre MI. Det är fråga om en klassiker som gått i flera år som tar upp ett uråldrigt och alldeles fantastiskt hantverk - spetsknyppling. Det fanns en tid, för länge länge sedan, när spetsar ansågs vara lika värdefulla som ädelstenar. Deras pris var till och med högre än priset på guld, och de var förbehållna kyrkan och överklassen. Spetsarnas uppgift var enbart att vara dekorativa, vilket skilde dem från andra textilier som alla hade praktiska egenskaper - att värma, skydda eller skyla. 


Spetsarnas historia kan spåras många hundra år tillbaka i tiden, till 1500-talet menar en del, ännu längre bakåt menar andra. En av de första äkta spetsarna utan bottentyg omnämndes på 1500-talet som punto in aria - stygn i luften, så otroligt vackert. Den uppstod ur en sorts hålsöm där mer och mer av nätbottnen drogs bort ur arbetet och till sist återstod bara, som namnet säger, stygn i luften. Men det var inte fråga om den knypplade spetsen, utan den andra av de två äkta spetsarna.
Traditionellt sett finns det två spetstyper som kallas äkta spetsar: knypplade och sydda, och naturligtvis ska de vara handgjorda för att föräras vår beundran. Andra typer av spetsar kallas ibland för imitationer, även om också de bär på en lång historia och en hantverkstradition omfattande hundratals arbetstimmar. På 1950-talet, långt efter spetsens guldålder som inföll under 1800-talet, uppmanandes kvinnor att tillverka äkta spetsar framom att falla för billiga maskinellt gjorda kopior. Vid det laget var spetstillverkning en vanlig hobby, och teknikerna som användes var många. Förutom genom knyppling och sömnad framställdes spetsar via flätning, knytning, språngning, vävning, stickning och framförallt genom den populära virkningen.
Till Finland kom knypplingen under 1700-talts första halva, i Rauma finns vårt kändaste spetscenter. Förebilderna för spetsmotiven fanns ute i Europa, de allra finaste i Holland och Frankrike. Främst tillverkade man spetsar till styckemössor, och när dessa huvudbonader under 1800-talet blev omoderna sjönk också behovet av knypplade spetsar. Det förekommer maskingjorda knypplade spetsar, men det är nästan omöjligt att skilja dem från handgjorda. 




De äkta spetsarna, knypplade och sydda, står alltid traditionellt sett högst i rang, både vad gäller värde och beundran. Det finns en tyst kunskap hos kvinnorna om att så är fallet. Otaliga gånger har man sett någon ta i ett spetsprytt lakan, snörpa på munnen och missnöjt säga ”äh, virkad” och lägga ifrån sig lakanet. Det kan tolkas som att det finns en sorts helig respekt för det numera av rätt få utövade handarbetet, spetsknyppling. 
Den knypplade spetsen har långt flera moderna upphovsmakare än vad den sydda spetsen har, och den knypplade är för många också mera känd. Den görs på en vadderd knyppeldyna genom att spolar med tråd parvis korsas eller vrids för att skapa stygn. Stygnens placering bestäms av ett underliggande tecknat mönster och fixeras med stödande knappnålar. Vartefter spetsen växer fram kan stödnålarna tas ur arbetet och motiven behåller sin form. 


Källa: PitsikirjaSaramäki, Rinna (2010). Hämeenlinna,WSOY.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar